Salem Al Fakir. Mitt stalltips inför finalen i Melodifestivalen

Mediepolitik blir knappast ett hett ämne under valrörelsen. Visst kommer det snackas en del om de sociala mediernas betydelse och varje politiker med självaktning kommer regga ett konto på Twitter.

Men när det kommer till det stora massmediet, televisionen, tror jag de senaste årens låsning består. De politiska krafter som säger sig vilja freda det icke-kommersiella programutbudet kommer fortsätta med sin kontraproduktiva strategi att sticka huvudet i sanden.

Sveriges Television är ett av landets tre stiftelseägda public serviceföretag. De två andra är Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio. Det innebär att Svt har en särskild, i ett avtal med staten, förpliktelse att producera ”allmännyttig” television. Vad som menas med det begreppet kan förstås diskuteras men det borde stå helt klart att den programproduktion vi har idag är ett anakronistiskt resursslöseri.

Imorgon visar Svt finalen av Melodifestivalen. Det är väl inte helt otroligt om tittarsiffrorna för den sändningen kommer att ligga i topp när tv-året 2010 summeras. Men varför ska just Svt producera Melodifestivalen?

Det traditionella argumentet för public service breda utbud har varit att de höga tittarsiffrorna för exempelvis nöjes- och sportevenemang också ska spilla över på kanalernas smalare och fiberrikare samhälls- och kulturprogram. Problemet med det argumentet är att vi redan idag, även vi som bara har bordsantenner, har en mängd olika kanaler att zappa emellan. Med vårt basutbud kan jag välja bort Babel och istället slå över till Vampire diaries som går samtidigt i Tv 6. Och hur många slötittar på Kulturnyheterna för att de följer På spåret?

I framtiden kommer nog det mesta av vår tv-konsumtion att ske on demand. Tablåernas betydelse kommer därför minska när vi i allt större utsträckning väljer att titta när och var vill. Minska ytterligare kanske jag skulle skriva för utvecklingen är ju redan här med allt fler som väljer datorn framför tablåsändningen. Vissa program, som Melodifestivalen och större idrottsevenemang, kräver förstås samtidighet och gärna höga tittarsiffror. Annars blir det ju liksom ingen ”folkfest”.

Men även om rättigheterna till evenemang i den storleken alltid skulle säljas till kanaler med få abonnenter så vore det väl inte hela världen. Kanske kan det till och med få motsatt effekt. För då samlas vi förstås hemma hos vänner med tillgång till den kanalen. Eller framför storbildsskärmar på krogar och torg. Och då blir det kanske folkfest på riktigt. Utan citationstecken.

Att producera lättsam underhållning och stora idrottshändelser är förstås inte per definition kommersiell tv. Men det är slöseri av resurser som skulle kunna användas till program och journalistik som inte får plats i reklamkanalerna.

För övrigt är Salem Al Fakir mitt stalltips inför imorgon kväll. Trots stora stjärnor som Peter Jöback och Pernilla Wahlgren i finalen. Kombinationen charmig yngling och flygel vinner nog både tonårstjejernas och de grånade Ted Gärdestad-nostalgikernas hjärtan. Dessutom är hans låt den enda av delfinalernas som jag kunnat nynna på dagen efter och det måste betyda nåt.