Folksam är i blåsväder. Jag tror många delar min misstänksamhet mot försäkringsbolag. Att de i grunden sysslar med en skum verksamhet då de livnär sig på människors oro över olyckor. När några, förmodligen uttråkade ungdomar, för ett par år sedan eldade upp en bil i vår bilpool fick jag ett tydligt exempel på hur pass godtycklig hela den lukrativa olycksbusinessen är. Det visade sig att för oss gällde omvänd bevisföring – att vi föreningsmedlemmar skulle bevisa vår oskuld i brandolyckan!
Jag har varit med om två bränder där föräkringsbolag varit inblandade. I det ena fallet brände jag själv ner vår sommarstuga i Umeå skärgård och fick full ersättning omedelbums. I det andra fallet stals vår bil och eldades upp av några okända ligister. Nu, ett och ett halvt år senare, trilskas fortfarande försäkringsbolaget och hävdar att det är försäkringstagaren som har att bevisa att han eller hon inte begått några oegentligheter eller handlat oaktsamt.
Ok. Jag eldade inte upp sommarstugan med vilje. Men jag frös. Man gör det om man envisas med att vistas i en gammal stuga från 30-talet när minusgraderna ute börjar närma sig samma tal. Så jag eldade. Matade öppna spisen med klabbe efter klabbe. Och vad händer om man eldar hårt och det samtidigt är svinkallt ute? Just det. Sotbrand. Antar att det var vad som hände när vår stuga brann ned till grunden. Men det vet jag inte säkert för någon utredning gjordes aldrig. Det räckte med att brandkåren meddelade polisen som intygade försäkringsbolaget och snart var pengarna på väg.
Det är så det ska fungera när olyckan är framme. Tycker man. Men så har det inte funkat när en av bilarna i vår bilpool eldades upp av några, förmodar jag, uttråkade ungdomar som tagit sig in i bilen, brutit upp rattlåset och rullat iväg den. Nej, nu är det upp till oss att bevisa att vi inte lånat ut bilnyckeln till någon pyroman. Hur man gör det vet jag inte riktigt men jag börjar få en bestämd känsla av att vi redan från början skulle gjort som maffiaproffsen brukar göra i hollywoodrullarna – vi skulle snackat ihop oss och hållit oss till storyn. Skånes bilpool var dock en ideell förening och information färdas i ideella verksamheter ofta stötvis – den fastnar på vägen, hittar förhoppningsvis spåret igen och levereras sent i bästa fall.
Jag var kontaktperson för Skånes bilpool i Malmö. Polisen ringde därför mig direkt efter att den uppbrunna Toyotan hade identifierats några hundra meter från parkeringen. Jag och familjen skulle börja vår sommarsemester några dagar senare så jag hann inte engagera mig något djupare i efterspelet. Men jag skickade de två nycklarna till bilen till försäkringsbolaget och trodde av erfarenheterna från stugbranden att det skulle räcka.
Eftersom jag inte hade tagit mig an försäkringsfallet så tänkte jag inte så mycket mer på saken. Så till min förvåning får jag senare under hösten höra att försäkringsbolaget menar att en av våra nycklar måste varit i orätta händer och att vi av oaktsamhet därför inte kan beviljas ersättning. Under året som därefter förflutit har en advokat för bilpoolens räkning gjort en juridisk bedömning av ärendet. Hans bedöming kan kort sammanfattas till att våra chanser är minimala.
Här kunde det hela slutat som ett cold case. Men en uppmärksam medlem i bilpoolen hade läst advokatens bedömning och gjorde mig häromdagen uppmärksam på stycket om vår påstådda oaktsamhet: ”Enligt uppgift har bilvärden lämnat ut den av honom förvarade nyckeln till en okänd man i trettiofemårsåldern som kom på cykel med ett färgat barn på pakethållaren.”
Jag ser mig gärna varandes i trettiofemårsåldern. Jag har en cykel. Jag har ett barn adopterat från Etiopien. Och framförallt – jag har tydliga minnen av att vi två, Lilla Lo och jag, cyklat till vår dåvarande bilvärd för att hämta en bilnyckel.
Den åldrade bilvärden hade uppenbarligen inte känt igen mig eller efteråt haft otydlig minnen av den högst vardagliga händelsen. Det räckte alltså för att försäkringsbolaget skulle kunna misstänkliggöra oss och förvägra oss ersättning. Till saken hör att nyckeln jag och vår minsting hämtade inte ens var till den uppbrunna bilen utan en gammal nyckel till en tidigare Toyota som hade kvaddats i en krock. Men den förvirring som uppstår när information fastnar på vägen är väl vad försäkringsbolag lever på kan jag tänka.
Advokats och föreningsmedlemmars tid hade visserligen förspillts men på grund av den lyckliga slumpen trodde jag ett tag att det faktiskt skulle sluta lyckligt. Men det var för sent att återuppväcka ärendet och vår ideella bilpool gick i konkurs.