Den här krönikan kunde vara skriven för några veckor sedan. Eller i maj. Ändå handlar den om något som skapat förstasidesrubriker just denna vecka. Men så kan det vara ibland med nyheter. De är väldigt förutsägbara. För det var inte tidernas övverraskning att Gudrun Schyman & co skulle dra igång ett feministiskt parti. Bara en fråga om tid. Lika förutsägbara var också medias mediavinklingar och kritikernas kritik. 

Feministiskt Initiativ, med den underfundiga förkortningen Fi och den smarta loggan F!, hann knappt lägga ut sin hemsida på nätet eller kalla till presskonferens förrän allt blev så där gråbeigt som endast svensk partipolitik kan vara en kulen dag medan våren dröjer i vårt land. Nyhetsmurvlarna låtsades dock vara nyvakna från sin politiska vinterdvala och satte genast igång med att ivrigt spekulera hur det nya partiet skulle splittra vänstern och bädda för borgerligt maktövertagande vid nästa val. Det parlamentariska spelet var nästan helt i fokus. Det politiska innehållet var som väntat av mindre betydelse. Tröttsamt värre med andra ord.

Och sedan var det dags för rivalernas ritual. Vänstern hakade på nyhetsvinkeln och ojade sig över splitting. Precis som om Feministiskt Initiativ inte skulle stödja en socialdemokratisk regering. Men hallå! Är jorden rund? Hade Johannes Paulus den II en fånig hatt? Risken är förstås att Feministiskt Initiativ inte kommer in i riksdagen och därmed så att säga dränerar röster från den vänstersida de självklart hör hemma. Men snälla politruker  i s och v – har ni inga bättre argument än att man ska antirösta på er? Bara för att man, eller företrädesvis kvinna, avstår från att rösta på Feministiskt Initiativ så innebär det inte att rösterna tillfaller er. Eller? Snarare kommer dylik tristtråkig argumentation få ännu fler att välja sofflocket på valdagen och det är väl ändå en dödssynd i er föreställningsvärld? Å andra sidan. Vad som är en dödssynd eller ej i det parlamentariska spelet är nog en fråga om taktik. Til syvende och sidst handlar det ju, som det numera heter, om vilka signaler man sänder ut. Själva tänket är på det hela taget mindre viktigt.

Högerns argumentation var måhända inte lika andefattig men lika väntad och snurrig som de brukar vara i feministiska debatter. De borgerliga ledarsidornas huvudspår var att Feministiskt Initiativ är ett parti på vänsterkanten. Jo, det är vi som sagt överrens om. Men det märkliga är att varenda förbannade gång som dessa ledarsidor ska prata feminism, för ooo ja självklart är också borgarredaktörerna feminister, så får vi aldrig vet på vilket sätt eller hur kampen ska föras. Nu talar vi alltså om en dryg handfull politiska tänkare som de flesta av oss i den fria marknadens namn får hålla oss till vid frukostbordet. Kalla mig snobbig, men jag kräver faktiskt lite fiberrikare föda till morgonkaffet. Lite mer tuggmotstånd än förutsägbara och tramsiga slagord om att marknadskrafterna ska fixa kvinnolönerna och kvoteringen och föräldraförsäkringen och pigor åt alla och styrelseledamöter snälla genast. På vilket sätt herr Marknaden hade tänkt fixa allt detta och hur politiken kan underlätta för honom i denna, hans vad jag förstår högst ideella, gärning är artikeluppslag jag gärna bjussar på.

Nej. Egentligen vet vi efter denna premiärvecka ganska lite om Feministiskt Initiativ och deras politik. Noga räknat har vi bara två fakta för handen. Ett dussin namn har framträtt och på organisationens hemsida www.femnistisktinitiativ.se kan man skriva ut deras plattform vilken i sin hela längd fyller en A4:a. Det är en vänsterfärgad lägesbeskrivning över jämställdheten i Sverige år 2005. Genom mina glasögon synes det vara en välformulerad och korrekt, om än alltså kort, analys av sakernas tillstånd. Ett par rader mitt i texten sammanfattar kanske utgångspunkten för vårt nya parti: “Maktstrukturen innebär att det män är, gör och säger blir mer värt än det kvinnor är, gör och säger. Denna ordning är ett samhällsproblem, ett rättviseproblem, och ett demokratiproblem”.

I övrigt tycker jag det finns anledning att se tiden an i förhoppningen att den svenska journalistkåren liksom yrkespolitikerna börjar intressera sig för vad Feministiskt Initiativ har för åsikter. Och att ni sluar vara så förutsägbara.