Blommor och ljus för offren på Utøya

Många av de överlevande vid en katastrof som den på Utöya brukar efteråt bära skuldkänslor. Varför klarade just jag mig? Kunde jag ha handlat annorlunda? I Norge pågår förstås precis som i Sverige en debatt om hur medierna ska handskas med berättelserna från de överlevande vid Utöya. Finns det frågor som journalister aldrig bör ställa?

Färjan till Utöya lämnade ön ett par minuter efter de första skotten. Nio personer hade lyckats ta sig ombord. Bland dem Eskil Pedersen, ordförande för norska socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF. Färjan styrdes av Jon Olsen som precis sett sin sambo skjutas ihjäl. Förutom de nio syntes ingen på kajen när färjan lämnade land. Flera opinionsbildare i Norge är nu kritiska till hur vissa medier beskrivit detta händelseförlopp.

Sven Egil Omdal, redaktör på Stavanger Aftenblad och mediekolumnist i flera norska tidningar, menar att Nettavisen överträtt gränsen till kontrafaktisk historieskrivning. Att de inte bara berättat om vad som faktiskt hänt utan också vad som kunde eller borde ha hänt. Bland annat har tidningen i flera artiklar beskrivit den långa omväg till fastlandet som färjan tog för att de ombord var rädda för att terroristen kunde ha medhjälpare på andra sidan. Deras journalister har också ringt varvet som byggde färjan för 63 år sedan och intervjuat vapenexperter. Allt för att försäkra sig om att Behring Breiviks kulor inte skulle gått igenom skrovet.

I dessa spekulationer finns en underförstådd anklagelse mot de nio på färjan. Att de kunde stannat kvar en bit från Utöya och använt färjan som skydd för de som flydde ut i vattnet. Omdal håller med Hege Ulstein, Dagsavisens kommentator, som menar att de här artiklarna aldrig någonsin borde ha publicerats.

Hur medierna ska handskas med vittnesmålen från Utöya är fortfarande aktuell debatt. ”Historierna måste berättas. Hur hemska de än är vill vi veta vad som hände där ute på Utøya” skriver pressombudsmannen Ola Sigvardsson i veckans nummer av tidningen Journalisten. Han menar också att det handlar om dokumentation för framtiden, ja till och med att det är något vi är skyldiga de mördade. Susanne Wigorts Yngvesson, lektor och forskare i medieetik, ställer sig i tidningen Medievärlden tvärtom frågande till om det överhuvudtaget är nödvändigt att intervjua de överlevande. I alla fall inte direkt efteråt.

Att journalister, med största respekt för offren och de anhöriga, intervjuar vittnena från Utøya är oundvikligt. Deras berättelser är viktiga. Att medierna ifrågasätter om inte myndigheternas handlande, som polisens, kunde varit effektivare och därmed räddat fler liv är också en självklar del av journalistikens uppdrag. Men den beskrivna underliggande frågan ”kunde du handlat annorlunda” är dock en sådan som en oskyldig överlevande aldrig borde få.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 21/8-2011