Och dom sa att vi levde i den bästa av världar. Det sa dom. I Sovjet råder jämlikhet men ingen frihet och i staterna frihet men ingen jämlikhet. I Sverige går dock ingen hungrig och ingen fängslas för sina åsikter. ”We shall overcome” på tramporgeln, Operation dagsverket för regnskogens träd på torsdag och klassråd på fredag – för alla ska vara med och bestämma. Barnen i Tanzania var det synd om. Men bara lite. Vi hjälpte dem ju. Det sa dom att vi gjorde.
Generation X. Det var vad vi döptes till för tio år sedan. Den ironiska generationen. Individualisterna som påstods vägra ta ställning. Generationen som i vuxen ålder blev den första i en lång rad som fick det ekonomiskt sämre än den förra och som gick vilse i pannkakan när de självgoda myterna om folkhemmet sprack.
Ironin tog Killinggänget kål på för några år sedan men osäkerheten verkar ha blivit kronisk. På Möllevången i Malmö kan man träffa några av oss. Feministen som vill skrota det repressiva fängelsesystemet men samtidigt menar att alla torskar borde kastreras nu och genast. Hennes kompis som skriker ”Porren dödar” på internationella kvinnodagen men som i smyg hyrt alla gruppsexfilmer som kommit ut på den svenska marknaden. Killen som förespråkar en penninglös värld men placerade arvet efter farmor i fonder och djurrättsaktivisten som skaffat en motsträvig valp som han drar omkring i koppel.
På första maj samlas vi vid statyn ”Arbetets ära” vid Möllevångstorget. Jag och några av mina generationskamrater brukar hänga där. Längtan att tillhöra något större än sig själv är trots allt tidlös. Till och med kamrat Lundgren brukar som den sista överlevande från Valborg hasa fram i demonstrationen lika röd i ögonen som fanorna vilka vajar i vinden.
40-talisterna brukar emellertid lysa med sin frånvaro under första maj. De har gjort det i några år. Så nu är det vi som föddes på 60- och 70-talen som är vuxengenerationen på barrikaderna när de antikapitalistiska vindarna blåser igen. Självsäkerheten är inte lika påtaglig som hos föregångarna eller arvtagarna – de yngre kamrater som vuxit upp i ett annat, hårdare Sverige med en annan, hårdare svenska. Med skolgårdar där ”svennar” slåss mot ”blattar” och där politiker från dinosauriernas tid utbuas när de sjunger ”We shall overcome”. Men självdistansen är tydligare.
Det var en myt att vi inte brydde oss. I ironin fanns också en protest även om den nog var allt för subtil för att uppfattas av plakatgenerationen från -68. Våra inkonsekventa tillkortakommanden är heller inget mot det schizofrena samhälle vi växte upp i.
Och vi säger inte till våra barn att vi lever i den bästa av världar. Det gör vi inte.