Dottern Liv fick inte heller lämna polisringen. Just idag, tisdag, går hon ut nian.
”Anarkister gömde vapen längs sin väg genom stan”. Efter en halvtimmes letande hittar jag det gulnade exemplaret i en av bananlådorna i vår källare. Kvällspostens förstasida utlovar ”bildextra” och läsning om ”gatukriget” på sidorna 2, 4, 6, 9, 10 och 11.
Det är 15 år sedan kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg men för många är mycket kring dessa intensiva försommardagar fortfarande ouppklarat. Bara under senaste åren har exempelvis Svt sänt en dokumentär, Radioteatern gjort en dekalog och en ung författare, Simon Felix Adler, romandebuterat med Göra rätt vars historia spinner kring händelserna. Och inför 15-årsjubileumet har Göteborgs stadsteater laddat upp med teater, dokumentärfilmer, samtal och en dramatiserad bussfärd som tar publiken med till de platser där allt hände under EU-toppmötet 14-16 juni 2001.
Göteborgskravallerna blev i Sverige startskottet på en lång ökenvandring för den politiska vänstern vilken på ett internationellt plan också tvingades retirera efter nine eleven samma höst, då det efterföljande ”Kriget mot terrorismen” tog andan ur den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen. Men kravallerna har också haft betydelse för tusentals individer på ett personligt plan. Man behöver inte lyssna på särskilt många vittnesmål från de som var i landets näst största stad dessa varma dagar för att den klassiska filosofiska frågan ”Vad är sanning?” ska infinna sig. För om det komplexa händelseförloppet finns det nästan lika många tvärsäkra berättelser som de som var där eller bara intresserat sig för ämnet.
På politiska evenemang och olika fester har jag under åren som gått träffat åtskilliga som närvarade, både folk som deltog i kravallerna och så kallat fredliga aktivister. Jag har skålat med såväl den demonstrant vilken dömdes för det längsta straffet efteråt liksom en polis vilken tjänstgjorde under våldsamheterna. Och så var jag själv i Göteborg den andra helgen i juni 2001 samt vid dess upptakt, polisbrutaliteten vid EU:s finansministermöte i Malmö 21 april samma år.
Det är om de senare händelserna rubriken i det där numret av Kvällsposten handlade om. Det var deras sanning men sanningen i bestämd form är ofta svårbevisad. Ja, den verkar till och med svår att definiera.
Om vad sanning är
I en vid mening kan man förstås tala om sanning i betydelser som äkta, verklig eller gott. I sammanhang som ”ett sant liv”, ”ett sant konstverkt” osv. Men inom filosofin brukar sanningen ofta kopplas till kunskap. Är vår kunskap giltig? I denna snävare betydelse är sanning antingen något som betecknar en mental akt och tillstånd (omdömen eller trosföreställning) eller något språkligt, som ett påstående.
Redan under antiken, framförallt hos Artistoteles, hittar man den så kallade korrenspondensteorin vilken säger att något är sant om det stämmer överens med det som sägs. Utsagan ”Lund är en universitetsstad” är sann om, och endast om, det faktiskt ligger ett universitet uti staden Lund. Denna minst sagt enkla lärosats formulerades tjusigt på latin av den medeltida kyrkofadern Thomas av Aquino vilken försökte få Aristoteles filosofiska system att gå ihop med kristendomen: ”Veritas est adaequatio rei et intellectus” (”sanningen består i en överensstämmelse mellan tingen och intellektet).
Senare filosofer, som Bertrand Rusell och Ludwig Wittgenstein, har försökt precisera vad det betyder att ”något stämmer överens med” något annat. De menade att överensstämmelsen skulle uppfattas som en relation mellan två ting, mellan det som är sant (ett påstående, en trosföreställning osv) och det som gör det sant (händelse, faktum mm). Överensstämmelsen består då i att de två ”tingen” har samma struktur, att exempelvis en utsaga i någon mån kopierar ett faktums struktur. Denna tolkning av korrespondens som avbildning har dock idag övergivits av de flesta filosofer och detta på grund av en hel rad invändningar som vi inte ska gå närmare in på här. För denna artikel kan vi nöja oss med att konstatera att sanningen verkar svårfångad. Men betyder det att det inte finns någon objektiv sanning, vilket ju i modern tid ofta hävdats i debatter av olika slag?
En enkel invändning mot det är ju att om det inte finns någon objektiv sanning så kan ju heller inte påståendet ”det finns ingen objektiv sanning” vara objektivt sann. Kanske är den rent av falsk? För dig eller för mig i alla fall? Samtidigt funkar en sanningsuppfattning som helt bygger på subjektivitet inte praktiskt i kommunikationen mellan oss människor. Vi vill ju inte gärna hävda att några ”gömde vapen längs sin väg genom stan” är ett påstående som bara är sant för vissa. Antingen har dom där anarkisterna grävt ned bomber och granater, tillhyggen och gatstenar, eller vad det nu kan tänkas handla om, någonstans eller så har de det inte. Men liksom vetenskap är, som vi strax ska se, politiska och journalistiska sanningar aldrig en ideologiskt neutral sak. Det är nog också därför många hävdar att det ”inte finns några objektiva sanningar”. De sätter nämligen sådana i förbindelse med neutralitet vilket handlar om något helt annat.
Om Malmösanningarna
Demonstrationståget tar plötsligt tvärstopp. Musiken från högtalarna på lastbilen längre fram tystnar och polismurens sköldmurar sluts allt tätare kring den bakre delen av demonstrationståget. Från en polishelikopter hörs en megafonröst: ”Det är polisen. Sitt ner!” Vi har vår femmånadersbaby och fyraåring med oss. Jag och barnens mamma beslutar oss för att föra ut barnvagnarna i en lucka i sköldmuren men polisen släpper inte igenom oss. ”Ni får skylla er själva. Ni har valt det här”. Det är den första aggressiva handling jag bevittnar denna vackra vårdag. Innan dess var det karnevalsstämning med blåsorkester, discomusik, gycklargrupper och jättelika papier-machéfigurer. Och endast polisens enorma pådrag med hundar, rustningar, hästar och helikoptrar hade fläckat den skinande vårsolen.
Nu sitter fyraåringen tyst, sammanbiten och stirrar framför sig. Han är rädd. När grabbens bästis frågar varför polisen är så dum så blir jag ställd. Försöker undvika att svara. Senare den kvällen ritar fyraåringen en teckning. ”Dum polis tar snäll demonstrant.” Jag inser att han snappat upp en hel del av de vuxnas diskussioner under dagen, att han sett det som inträffat genom våra ögon för att på så sätt göra det otäcka begripligt.
Telefonerna hemma hos oss gick varma den helgen. Klarade ni er? Vad hände? Frågetecknen hopade sig men medias rapportering gav minst sagt en oklar bild. Vad var sant och vad var falskt? Efter att polisen omgrupperat så att miljöpartister och familjer längst bak hamnade utanför sköldmuren stannade jag kvar på plats för att se vad som utspelar sig bakom sköldmuren och för att intervjua polis, demonstranter och åskådare. Redan samma dag framträdde för mig en bild över hur och varför polisen med våld omhändertog runt 250 demonstranter. Min sanning.
Någon nära discobilen, vid den autonoma vänsterns svartklädda del av tåget, sprutade med en brandsläckare vid demonstrationens start. Eventuellt förekom där också någon smällare eller knallskott. En polishäst stegrade men inget våld förekom vid denna incident. En kvart senare ledde polisen in tåget på en gata som vi inte hade planerat att gå på och omringar där den bakre delen av tåget. Några ägg kastas och slagord skriks mot polisen. Inringade demonstranter bildar mänskliga kedjor. Passivt motstånd. Gandhi ler i sin himmel men polisen attackerar.
Det fanns alltså ingen för oss demonstranter tydlig anledning av polisen, som för övrigt uppträdde maskerade och utan synliga identifikationsnummer, att plötsligt ändra den tillståndsgivna marschvägen. Och fastän att en betydligt fientligare stämning rådde och ägg även hade kastats under en mindre demonstration på fredagskvällen valde man att endast slå till mot den större under lördagen. Att isolera en del av en större demonstration var kanske en betydligt intressantare övning med tanke på de massprotester som väntades till EU-toppmötet i Göteborg i juni, eller?
Mina misstankar skulle jag senare få bekräftad av en medarbetare till den radikala och oberoende nättidning vilken jag då var redaktör för. Yelah.net, som den heter, fick lite av ett genombrott i samband med kravallerna. Inte bara publikt utan också i mediebranschen. Martin Jönsson, journalist och medieexpert, skrev exempelvis i facktidskriften Media i fokus senare under hösten att Yelah under kravallerna skött sig bättre än de stora dags- och kvällstidningarna och haft en nyhetsprosa ”befriande fri från obekräftade rykten” och att ”anmärkningsvärt lite behövt korrigeras i efterhand”. Men givetvis valde vi också perspektiv och de ”fakta” vi påstod må ha varit noggrannare utvalda, kanske var vi framförallt sparsammare med dem, men inte heller vår mer sammanhängande berättelse skulle passera som sanning enligt den artistoteliska korrespondensteorin.
Fredrik Persson, en av våra ideella reportrar men till vardags historiker vid Lunds universitet, närvarade vid rättegången mot de Malmöpoliser som misstänktes för misshandel. Under den säger en av de åtalade: ”Vid genomgången var det hela tiden underförstått att vi skulle statuera ett exempel, visa inför Göteborg att polisen inte skulle tillåta något.” Han berättade även att styrkan redan innan demonstrationens avmarsch, innan incidenten med brandsläckaren, mottagit order om att förbereda omhändertagande av en större grupp människor. Dessa påståenden skulle också stärkas av polisens egen utredning.
Vidare kunde polismannen berätta hur hans piketstyrka under hela förmiddagen successivt hade omgrupperats allt närmare gatan i Malmö där polisen senare gjorde sitt ingripande. Han berättade även att styrkan redan runt 11.45, sex minuter innan demonstrationen ens hunnit avmarschera från samlingen på S:t Knuts torg, mottog order om att förbereda omhändertagande av en större grupp människor i korsningen Spångatan-Skolgatan. 11.45 var också det klockslag som åklagaren hävdade och enligt polisens egen utvärdering inkom de första rapporterna om ordningsstöranden först klockan 11.56. Trots detta har man från polisiärt håll tvärtom hävdat att demonstrationen leddes in på den gatan av misstag och att beslutet att ingripa togs först efter det att en rad våldsamma incidenter hade observerats.
Arbetarrörelsen och den unga aktivistvänstern stod till en början enade under den dramatiska massmediala cirkus som nu tog vid. I demonstrationsledningen för Malmö mot EMU ingick bland annat Asylgruppen i Skåne och Transportarbetareförbundets avdelning 12. När polisen slog sin järnring runt den bakre delen valde man att sätta sig ned på gatan för att i solidaritet vänta. Demonstrationsledningen kritiserade efteråt också polisen i två skarpa uttalanden. ”Detta kan inte tolkas annorlunda än att polisen hade förberett en fälla som syftade till att splittra demonstrationen”, skrev man bland annat.
Ovanstående beskrivning är sanningarna om den 21 april 2001 för mig, fakta jag tillskansat mig genom att själv på plats uppleva och genom att läsa och lyssna på andras berättelser. Men, som sagt, liksom vetenskap är politiska och journalistiska sanningar aldrig en ideologiskt neutral sak. Och jag kan givetvis inte kalla detta för objektiva sanningar eftersom händelseförloppet bygger på vittnesmål. Även om vi skulle utesluta att det från olika läger funnits dolda dagordningar, vilket vi inte med säkerhet kan, som lockat fram rena lögner så är många iakttagelser gjorda under stress och journalistiska ”fakta” från rättegången etc. kan dessutom bygga på missförstånd.
Om Göteborgssanningarna
”Det är något på gång vid Hvitfeldtska gymnasiet. Polisen håller på att omringa skolan men ingen vet varför”.
Det är av Mikael Wiehe jag först fick höra om det som skulle blir startskottet för det som gått till historien som Göteborgskravallerna. I egenskap av journalist sammanstrålade jag med honom kort efter det våldsamma polisingripandet i Malmö i april och i juni samma år dyker han plötsligt på mig där vid de sociala rörelsernas centrumplats i Göteborg, festivaltälten på Fritt Forum.
Vid varje enskild protest för globaliseringsrörelsen har det funnits en minoritet aktivister med en beredskap till militans. Det är inget att hymla om. Inte långt därifrån jag bodde i Malmö stod det under våren 2001 sprayat på en vägg: ”Polisen! Ni vann på Spångatan, men vi kommer segra i Göteborg”. Men hämnd är om än psykologiskt så inte politiskt särskilt intressant. I det avseendet är ansvaret för våldsutvecklingen intressantare. ”Den generellt största luckan är vad som hände på ledningsnivå – det gäller demonstranterna, i den mån striderna där överhuvudtaget var ledda, men det gäller framförallt polisledning och naturligtvis också politiker”, skriver författaren Erik Wijk i sitt analyserande slutkapitel av boken Göteborgskravallerna.
Under det massmediala tryck som rådde under våren började snart sprickor i enhetsfronten, den mellan den gamla arbetarrörelsen och den unga aktivistvänstern, synas. Inför protesterna och forumen, vilka skulle locka runt femtio tusen personer till Göteborg, splittrades aktivisterna först i två, sedan i tre olika nätverk. Och in i det sista tvekade LO om de skulle delta i protesterna eller inte. Ideologiskt sett hade de inga problem med parollerna. Men till slut kom ett krystat besked från Wanja Lundby-Wedin, att LO av tradition inte demonstrerar! Det hindrade inte att det i Göteborg dessa dagar skulle vimla av medlemsrekryterare i röda vindjackor med LO:s logga.
Men även om alltså en bakdörr hölls öppen, att LO halvhjärtat deltog, så skulle några lokala sossar slå spiken i kistan för det nyvaknade samarbetet mellan den gamla arbetarrörelsen och den unga antikapitalistiska globaliseringsrörelsen. Sista söndagen, efter kravallerna där svensk polis skjutit skarpt mot demonstranter för första gången sedan Ådalen 1931, delade de inför mediernas kameror ut rosor till uniformerad polis, som tack för deras insatser. En symbolisk handling så vidrig att det än idag talas om den i aktivistkretsar.
Även om den skarpa kritiken mot polisens insatser i Göteborg, delar av den senare framförd av den så kallade Göteborgskommittén under ledning av Ingvar Carlsson, är berättigad så var händelseförloppet i juni betydligt mer komplex än under den mindre upptakten i april. Trots det har jag märkt att många i ännu högre grad än efter Malmöhändelserna menar sig sitta på sanningarna om vad som hände i Göteborg. Detta hänger kanske samman med att ställningstagandet, utpekandet av vilka som bär skulden, för många blev mer emotionellt färgad eftersom det i april inte var så mycket kravall som ensidigt våld från polisens sida. Men att ersätta bristande kunskaper med känslor är vanskligt. När ett sådant förfarande blir till utåtriktad politik kan vi nog sägas ha lämnat sanningssökandet för att istället syssla med det som kallas propaganda och det i dess negativa betydelse.
Helhetsbilden kan dock förstås benas upp i de enskilda våldsamheterna och beskrivas utifrån vad många vittnat om. Detta kan sedan sammanställas i olika subjektiva berättelser, som Felix Adlers roman, Radioteaterns dekalog och Svt:s dokumentär. I kronologisk ordning var händelserna dessa: Polisens omringning av Hvitfeldska gymnasiet där en del demonstranter hade sin förläggning, våldet och den materiella förstörelsen på Avenyn, reclaim the Street-festen med skottlossningen kring Vasaplatsen samt till sist nationella insatsstyrkans stormning av Schillerska gymnasiet.
Om en sanning som duger
Polisens containeravspärrningar kring Hvitfeldska skolan har av såväl protesterande organisationers som Rikspolisstyrelsens utvärderingar, liksom av Högsta Domstolen, angetts som den utlösande faktorn till kravallerna. Men ännu har inte Mikael Wiehes fråga fått ett tillfredsställande svar – varför? Givetvis har det framförts olika påståenden. Att polisen upplevt stämningen på skolan hotfull och att de iakttagit demonstranter som burit på hönsnät och stenar. Eller, som den göteborgska fredsforskare Hans Abrahamsson menar i sin bok En delad värld – Göteborgshändelserna i backspegeln, så kanske det var en av polisledningen och amerikanska Secret Service planerad fälla för att eventuella oroligheter skulle inträffa där och inte i närheten av president George Bush som besökte toppmötet den dagen. Allt enligt idén om att det är lättare att släcka en eld man själv har tänt. Detta är en teori som fler framfört, bland annat ett radioreportage i Studio Ett i P1 den 20 augusti 2001 där de också menade att liknande förebyggande tillslag gjorts av poliser vid flera andra globala protestmöten runt om i världen.
Nå. Vi kommer förmodligen aldrig kunna fastslå Sanningen eller Sanningarna om kravallerna 2001. Men en sak är jag tämligen säker på och det är att antingen fanns det ett reellt hot mot ordningsmakten, de gömda vapnen i Malmö, eller så fanns inget sådant hot. Och om vi bara håller oss till orsak och verkan tror jag vi bör backa till vapengömman längs demonstrationsvägen i Malmö. Den där som enligt min gulnade tidning skulle användas för ”flera attentat mot EU-toppmötet” och i ”ett regelrätt krig mot poliserna”? En mediebild vilken bidrog till den hätska stämning som ett par månader senare i Göteborg ledde till de värsta kravallerna i Sverige i modern tid, i vars rättsliga efterspel inga poliser eller ansvariga makthavare dömdes men som traumatiserade tusentals medborgare och som mer eller mindre tystade en ung radikal generation.
Jag ringde polisen några dagar efter den 21 april 2001. De sade sig inte veta varifrån media fått sina uppgifter och hade inte tagit några vapen i beslag. Detta kanske inte är en sanning i filosofisk bemärkelse men i skuldfrågan tycker jag den duger och för historieskrivningen är den väsentlig. Tills motsatsen bevisats.