Hellre en tigande gud än en tungomålstalande politiker

Man kan stundom bli avundsjuk på de har som en religiös tro. Men å andra sidan. Har man ingen så slipper man också risken att tappa tron. Jag är medlem i Svenska kyrkan men sympatiserar med Förbundet humanisterna, de organiserade ateisterna i Sverige. Skumt? Kanske, men så är världen och tiden så pass rörig att den som i det nya globaliserade millenniet försöker hålla huvudet kallt lätt uppfattas som motsägelsefull av de frälstas skara.

Innan Sverigedemokraterna under årets valrörelse gav främlingsfientligheten ett ansikte så talades det mycket om en dold vardagsrasism i Sverige. Idag ser vi tydliga religiösa underströmmar i samhället och det är kanske bara en tidsfråga innan också fundamentalismen liksom i USA blir etablerad med försänkningar i exempelvis skolväsendet och rättssystemet.

Intoleransen växer och nidingsdåd i guds namn är numera vardagsmat. Hade det inte varit för att jag råkar bo granne med brottsplatsen hade väl artikeln i Skånskan häromdagen om de sönderrivna teckningarna i Sofielunds Folkets Hus gått mig förbi. Teckningar som gjorde satir över kristendomen på ett så försiktigt sätt att man för bara några år sedan skulle trott att de var gjorda på Hedenhös eller åtminstone Hedenius tid.

Det moderna projektet innefattade sekularism. Men med kyrkans starkt krympande samhällsinflytande grävde de två stora moderna ideologierna – socialismen och liberalismen –  ned stridsyxan. Men kanske borde man överräckt en karta till kommande generationer över var de tog spadtagen någonstans för idag verkar den sekulära demokratins försvarare närmast förvirrade. I all välmening har det nya mångkulturella samhället fört med sig en relativism där individens frihet inte sätts på sin rättmätiga plats – i centrum.

För när vi talar om minoriteters rättigheter får vi aldrig glömma vem som uttolkar dem. Religiositeten är ett minerat område där liberaler och socialister oftast väljer att blunda för kränkningar av individen. I Sverige har det förstås länge förekommit barndop och omskärelse. Men idag har vi också fått religiösa skolor, slöjor, bortgifte mm. Listan blir allt längre över religösa inslag där våra minsta medborgares frihet knappast värnas utan där ett starkt – allt som oftast patriarkaliskt – kollektiv tillåts staka ut barn och ungdomars framtid i from övertygelse om att det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.

Jag är inte den som ropar efter statliga förbud vid varje för mig misshaglig tradition. Samhället ska givetvis ingripa vid övergrepp men måhända kan vi blunda för barnslöjor och dop – enligt mig förvisso barbariska sedvänjor oförenliga med ett demokratiskt familjeideal. Religiösa friskolor är exempelvis däremot helt oacceptabelt. Men det jag idag framförallt ropar, eller snarare skriker, efter är motrörelser och oheliga allianser dem emellan.

Vänstern och liberalerna måste vakna. Under Christer Sturmarks ordförandeskap har Humanisterna blivit något mer än en sällskapsklubb och har i stort sett ensamma det senaste året utgjort motståndet. Deras ateism till trots torde alla med en demokratisyn som utgår från individen kunna ansluta sig till deras kamp. Ett samarbete mellan de radikala inom de religiösa samfunden, sådana som under ärkebiskop KG Hammars tid tog fighten om Ecce Homo-utställningen och homovigslar mm, och ateistiska demokrater är möjlig. För på motståndarsidan – hos judiska, muslimska och kristna reaktionärer – verkar redan sådana oheliga allianser börjat byggas i kampen mot ”homolobbyn”, kvinnors rättigheter och så vidare.

Liksom många i min generation är jag döpt trots att jag föddes in i ett agnostiskt hem. Kring konfirmationen var jag väl en kort period vad man idag kallar ”bekännande kristen” men steget till kyrkokristen tog jag aldrig. Till mitt trettiosjätte levnadsår har min relation till han/hon/det där ovan utvecklats till liknande den man har till gamla kära vänner. Personen finns ofta i tankarna men det kan gå lång tid mellan stunderna man umgås. Mitt medlemskap i Svenska kyrkan motiverar jag av närmast kulturkonservativa skäl och har egentligen ingenting att göra med min, svaga men ändå inte utslocknade, gudstro. Svenska kyrkan är en viktig, om inte den viktigaste, institutionen i bevarandet av vårt gemensamma kulturarv. Jag vill att kyrkan ska fortsätta att vara öppen och en angelägenhet för alla svenskar oavsett etnisk bakgrund och namn på sina gudar.

Kalla mig gärna andligt förvirrad men när det kommer till politik är en tigande gud att föredra framför tungomålstalande politiker.