I fredags avslutades kyrkomötet, Svenska kyrkans ”riskdag”. Efter lång debatt avstod de från att ta ställning till lagförslaget om att begreppet äktenskap även ska gälla par av samma kön. Fegt.

Jag är medlem i Svenska kyrkan men sympatiserar med Förbundet humanisterna, de organiserade ateisterna i Sverige. Skumt? Kanske, men så är världen och tiden så pass rörig att den som i det nya globaliserade millenniet försöker hålla huvudet kallt lätt uppfattas som motsägelsefull av de frälstas skara.

Det moderna projektet innefattade sekularism. Men med kyrkans starkt krympande samhällsinflytande grävde de två stora moderna ideologierna – socialismen och liberalismen –  ned stridsyxan. Kanske borde man dock överräckt en karta till kommande generationer över var de tog spadtagen någonstans. För i all välmening har det nya mångkulturella samhället fört med sig en relativism där individens frihet inte sätts på sin rättmätiga plats – i centrum.

Religiositeten är idag ett minerat område där demokrater allt som oftast väljer att blunda för patriarkala kollektivs kränkningar av individen. I Sverige har det förstås länge förekommit barndop och omskärelse. Men idag har vi också fått religiösa skolor, slöjor, bortgifte mm. Listan blir allt längre över religiösa inslag där våra minsta medborgares frihet knappast värnas. Måhända kan vi blunda för barnslöjor och dop – enligt mig förvisso barbariska sedvänjor oförenliga med ett demokratiskt familjeideal – men religiösa friskolor är exempelvis däremot helt oacceptabelt.

Humanisternas ateism till trots torde alla med en demokratisyn som utgår från individen kunna ansluta sig till deras kamp. Ett samarbete mellan de radikala inom de religiösa samfunden, sådana som under ärkebiskop KG Hammars tid tog fighten om Ecce Homo-utställningen och homovigslar mm, och ateistiska demokrater är möjlig. För på motståndarsidan – hos judiska, muslimska och kristna reaktionärer – verkar redan sådana oheliga allianser börjat byggas i kampen mot ”homolobbyn”, kvinnors rättigheter och så vidare.

Mitt medlemskap i Svenska kyrkan har egentligen ingenting att göra med min svaga, men ändå inte utslocknade, gudstro. Svenska kyrkan är en viktig institutionen i bevarandet av vårt gemensamma kulturarv. Jag vill att kyrkan ska fortsätta att vara öppen och en angelägenhet för alla svenskar oavsett etnisk bakgrund, sexualitet och namn på sina gudar.

Kalla mig gärna andligt förvirrad men när det kommer till politik är en tigande gud att föredra framför tungomålstalande politiker.