Idag börjar klimattoppmötet i Köpenhamn. Många bedömare menar att det inte kommer bli något bindande avtal. I det läget är ett kollapsat möte, utan något avtal överhuvudtaget, förmodligen att föredra.
Journalisten Rikard Warlenius har inför mötet skrivit boken Vägen till Köpenhamn. Han är en av dom som menar att utsikten är dyster för att ett klimatsäkert och rättvist avtal kommer undertecknats när allt är över om två veckor. Åsiktsskillnaderna är allt för stora. Dels mellan EU och exempelvis Japan, Ryssland och USA, men framför allt mellan de rika och fattiga länderna. Det saknas såväl gemensam vision som samsyn kring utsläppsminskningar, anpassningsåtgärder, teknologiöverföring och finansiering.
Även om det osannolika skulle inträffa, om ett bindande avtal klubbas, kan det bli en överenskommelse som visar sig vara ödesdiger. I samband med G8-mötet i Italien i juli antogs ett historiskt uttalande. Länder som USA, Kina, Indien och Ryssland ställde sig då bakom det EU antog redan 1996, det så kallade tvågradersmålet. Med tvågradersmålet menas att den globala genomsnittstemperaturen inte tillåts öka mer än två grader över den förindustriella nivån, vilket förutsätter en global 50-procentig utsläppsminskning till år 2050.
Men det som lät rimligt 1996 behöver inte vara det idag.
Enligt senare vetenskaplig forskning, sammanställd av Mark Lynas i boken Sex grader: vår framtid på en varmare jord, kan en tvågradig temperaturhöjning leda till en rad naturkatastrofer som att den nordamerikanska Västerns stora slätter förvandlas från betesmark till sandöken, att mer än en tredjedel av jordens arter utrotas, samt en havsnivåhöjning på en meter. Det senare kan göra 100 miljoner människor hemlösa.
Men framför allt kan två graders temperaturhöjning få ödesdigra konsekvenser vad gäller positiva återkopplingar. Att haven och växterna inte längre orkar absorbera koldioxid vilket ger ytterligare uppvärmning och en kedjereaktion: Permafrostområden smälter och släpper ut metan, regnskogsområden brinner upp och avger stora mängder koldioxid. Något som i sin tur ökar temperaturen…
Warlenius menar att långsiktiga mål kan förbättras efter hand och att klimattoppmötet i Köpenhamn i första hand bör inrikta sig på akuta åtgärder för att förhindra dessa kedjereaktioner. Men med ett dåligt avtal riskerar vi att inget kommer hända under de närmaste fyra åren, då förhandlingarna om Kyotoavtalets tredje åtagandeperiod inleds.
Och då kan det ”mycket väl vara försent att bevara den planet till vilken livet här på jorden är anpassat. Ett avtalslöst tillstånd efter Köpenhamn lämnar åtminstone dörren öppen…”