Den fruktansvärda tragedin i Trollhättan och brandattackerna mot asylboendena har inte utförts i ett vakuum. Den högerextrema terrorn skapas i ett klimat där tusentals helt vanliga svenssons finner det lika naturligt och vardagligt att hota sina medmänniskor som att vattna sina blommor i köksfönstret. I onsdags polisanmälde jag en av dem, en 80-årig näthatare.

Trots allt bra internet fört med sig har vi med de sociala medierna som bekant fått en hat- och hotkultur av ett slag samhället tidigare ej haft. Å andra sidan har det också uppstått en slags kränkthetskultur där vi gärna kräver upprätelse av dom som bara uttrycker sig opassande.

Ett problem är att vi inte alltid har ett gemensamt språk och därför inte sällan har olika uppfattningar om vilket sida av myntet vi betraktar. För gränsen mellan hat och ohyfs är förstås subjektiv. Så polisen har det nog inte lätt i dessa dagar. Anmälningarna haglar och att i efterhand reda ut vad som i mediebruset måste betraktas som hot är väl i de allra flesta fall något de inte har resurser till.

Som journalist har det förstås hänt att jag fått en del mindre trevliga läsarreaktioner. Men eftersom jag är en vit, heterosexuell medelklassman så har jag ändå varit jämförelsevis förskonad från de rasistiska, homofoba och misogyna troll som står för mycket av näthatet. Det var flera år sedan jag sist gjorde en polisanmälan men i onsdags blev det aktuellt igen. Detta efter att jag på Twitter länkat en artikel i Eskilstuna-Kuriren om bränderna vid asylboenden runt om i landet. Av en för mig tidigare obekant twittrare fick jag då kommentaren: ”Hittar man på så mycket dumheter så får man acceptera vad som händer. Nästa gång är det Din tur”.

Jag är en blödig typ. Visst kan jag ha förståelse när folk hämnas grova brott mot sig själva eller sina mest älskade men jag vill inte ha ett samhälle som utför vendettor i offrens namn. Jag inser att straff kan behövas av pragmatiska orsaker, just för att undvika att folk själva skipar rättvisa, men i ett gott samhälle borde rättsväsendets primära uppgift vara att förhindra brott och ge såväl offren som förövarna vård. När det kommer till moral är det hur vi medborgare agerar, inte juridik, som ytterst avgör vilket samhälle vi får.

Med andra ord kände jag mig i onsdags tveksam till vad en polisanmälan skulle tjäna. Näthataren visade sig också vara en gubbe som fyller 80 nästa år och som twittrar under eget namn. Jag rådfrågade mina Facebookvänner som gav mig goda argument för att ändå anmäla, om inte annat så för statistikens skull. Och efter att en kompis ringt upp näthataren och det i det bandade samtalet framgår att han inte ångrar sitt tilltag så blev det till slut en anmälan.

Trots att det alltså både går att knyta en person till twitterkontot och det finns ett bandat samtal där det framgår att han själv skrivit tweeten så räknar jag inte med att detta kommer bli en rättssak. Någon slags hämnd är jag heller inte intresserad av. Men förhoppningsvis blir den gamle mannen nu i alla fall medveten om vad han faktiskt skriver på nätet och kanske, kanske tänker han till nästa gång känslorna svallar. Detta är givetvis bara en faktor, men en ofrånkomlig, för att steg för steg trycka tillbaka högerextremismen till den dag de varken sitter i riksdagen, bränner asylboenden eller mördar.