Jag och svågerns natthärbärge under Öland Roots 2013

Samhällsklyftor, polishat och klasskamp. När Uppsalabandet Labyrint framträdde på Öland Roots förra helgen var budskapen stenhårda och de är inte ensamma om att leverera samhällskritik från den svenska reggaescenen. Snarare tvärtom. Men trots idag stora lyssnarskaror verkar det massmediala etablissemanget fortfarande ovilliga att betrakta genren som politisk musik.

Festivalen Öland Roots har tioårsjubileum vilket firades med en extra festivaldag och stjärnspäckad lineup där internationella men framförallt svenskar storheter som Kultiration, Svenska Akademien, Looptroop och Glesbygd’n mötte sina fans under bästa tänkbara sommarväder. Jag planerade redan i våras att åka men när väl de praktiska omständigheterna var ordnade så hade biljetterna tagit slut och de biljetter som folk sålde privat på nätet gick antingen åt som smör i solsken eller så luktade det lurendrejeri lång väg. Men kanske kunde jag ackreditera mig som journalist? Fast nej, jag är ju inte musikskribent och ingen kultursida skulle vara intresserad, tänkte jag först. Sedan slog det mig hur märklig denna första oreflekterade reaktionen var.

”Pass på era recensioner och priser, skiter i för vi är ortens favoriter” sjunger Labyrint väl medvetna om att de inte är accepterade av etablissemanget. Deras rappare Aki har tillsammans med Kapten Röd nu en jättehit med När solen går ner. Musikjournalisten Jonas Grönlund skrev häromveckan i Sydsvenskan att låten hittills spelats mer än 22 miljoner gånger på Spotify och jämförde med de 13 miljoner lyssningarna för Robin Stjernbergs schlagervinnarlåt You och de nio miljonerna för Håkan Hellströms mest populära låt på musiktjänsten. 22 miljoner gånger har svenska musikälskare alltså tryckt play på Spotify för att lyssna på rader som ”Ey yo vakna, varning, upplopp i staden/
Folket kokar över tänder eld på riksdagen/
Och massa vapen snurrar runt bland barnen/
och droger och våld har bilvit en del av vardagen.”

22 miljoner och märkligt nog kan ändå inte den svenska reggaen sägas ha blivit riktigt mainstream.

Visst spelas banden flitigt i radion och självklart intresserar sig landets musikjournalister men sättet reggaen behandlas på är ändå anmärkningsvärt. När jag efter Öland Roots surfar runt för att läsa om festivalen dominerar nyheten om att 54 deltagare greps för ringa narkotikabrott under festivalen. Så har det alltid varit. År ut och år in rapporterar nyhetsredaktionerna främst om droger när det handlar om reggae och när någon av scenens artister syns i debattsoffan så är det i regel också med anledning av detta ämne. Givetvis är reggae och marijuana tätt sammanbundna genom rastafarikulturen och många av banden propagerar ju för en legalisering helt främmande för oss som stödjer den traditionellt restriktiva svenska politiken och som menar att det finns en gräns när individens frihet övergår i drogens tvång. Men diskussionen är ideologiskt intressant och liksom den ibland förekommande romantiseringen av en kriminell livsstil, vilket kanske är ännu mer svårsmält för de flesta av oss tonårsföräldrar, så vägs den upp med mörkare bilder av drogerna och våldet. Som i Labyrints rader ovan.

Men. Diskussioner om vålds- och drogromantik har ju alltid funnits i populärmusiken och är knappast anledningen till osynliggörandet. Så hur kommer det sig då att en stor del av medelklassvänstern, kulturdebattens dörrvakter, med få undantag lyfter fram reggaens politiska sida?

Jag började läsa kultursidor i slutet av 80-talet. Populärkulturella referenser var på modet och redan på den tiden släpptes popen och rocken in i dessa tidningarnas finrum. Men efter ett dystert, avpolitiserande decennium stod inte den samhällsengagerade musiken högt i kurs och de band som ville väcka opinion av något slag var få och marginaliserade. Det kunde ibland bli ganska så krystade läsningar av någon låt på MTV. Kulturjournalistiken tittade också gärna bakåt, inte minst mot proggen, och kring ett band som exempelvis Blå tåget fanns och finns fortfarande ett mytiskt skimmer av rödaste slag. Men hur många plattor sålde egentligen Torkel Rasmusson, Leif Nylén & co? Skulle det räcka till att matcha Akis och Kapten Röds hitsingels siffror på Spotify? Det är kanske inte en helt rättvis jämförelse men hur som helst så tror jag att många av de mest folkkära artisterna på den svenska reggaescenen idag har en större publik än progglegenderna på sin tid.

En förklaring till att ett band som Blå tåget blev en politisk röst som togs på allvar är nog att det i stor utsträckning var musik för, men framförallt av, medelklassen. Dagens samhällsmedvetna svenska reggae, sprungen ur bland annat den svenskspråkiga hiphop som växte fram under mitten av 90-talet med Latin Kings i spetsen, är tvärtom förankrad i förorten. Eller orten som de själva numera ofta kallar det. Det klasshat som kokar i texterna är legitimt i vårt allt kallare samhälle och oavsett om man gillar själva genren eller ej borde musiken intressera alla som definierar sig som socialister.

Kring Öland Roots fanns knappt några politiska kommentarer på Twitter medan debattjippot på grannön veckan innan engagerade varenda vänstersinnad med konto. Även om det förra i första hand är en musikfest så är det i alla fall ett evenemang som verkar i en progressiv riktning medan politikerveckan ofrånkomligen arbetar åt motsatt håll och det oavsett hur många sedlar Schyman bränner eller hur många aktivister förortsorganisationer som Megafonen tar med till Almedalen. Men den vänster som syns på Twitter intresserade sig endast för politikerveckan vilket förstås avslöjar i hur hög grad den är lierad med samhällseliten och deras lobbyistiska skådespelssamhälle.

Ja, ja. Inte för att jag tror att den svenska reggaescenen suktar särskilt mycket efter att uppmärksammas i den etablerade politiska diskussionen. Det spelar nog mindre roll så länge man är ortens favoriter. Men för medias medelklassvänster, segregerade i sina homogena bostadsgetton och isolerade i sin vardag med renoveringar och amorteringar, vore det nog uppfriskande med några vindpustar utifrån. Och hur som helst borde kulturjournalistiken vakna. För vi pratar trots allt om en kulturyttring med masspublik samt tydliga ambitioner i samhällsdebatten och då är det väl snarast tjänstefel att inte intressera sig?

Publicerad i Västerbottens-Kuriren