En del opinionsbildare har blivit vår tids klickdragande mediestjärnor. Sorgligt nog är det inte ovanligt att folk i tyckarskrået själva bidrar till att mediernas förtroende sjunker istället för att uppvärdera den seriösa journalistiken.

Enligt en analys som den amerikanska nyhetssajten BuzzFeed publicerade i onsdags var fejknyheter om amerikanska presidentvalet större på Facebook än nyheter från etablerad media. De 20 största nyheterna från bluff- och propagandasajter genererade de sista tre månaderna 8 711 000 delningar, reaktioner och kommentarer. Den motsvarande siffran för de 20 största nyheterna från etablerade nyhetsproducenter var 7 367 000.

Det är häpnadsväckande och röster har höjts om att Facebook måste lägga ned resurser på att motarbeta det som går att identifiera som uppenbara lögner i samhällsdebatten. De etablerade mediernas partiskhet, till Clintons favör och Trumps nackdel, har förstås bäddat för nyhetsexplosionen från så kallade ”alternativmedier” men det är inte hela förklaringen.

Mediernas förtroendekris, i USA liksom i Sverige, är knuten till klickjakten. Vinklade nyheter ger publik och publik ger pengar. Att också opinionsbildare inte sällan blir rena klickmonster är å ena sidan bra därför att demokrati förutsätter bred debatt. Å andra sidan skadar det demokratin när genomslagskraften blir så stor att många uppfattar journalistik och journalister i allmänhet som någon slags samhällselit, företrädesvis placerade i storstädernas innerstäder, och en integrerad del av det ekonomiska och politiska etablissemanget.

Inte blir det heller bättre när opinionsbildare själva bekräftar den bilden…

”Bege er utanför er egen bubbla. Åk ut på landsbygden. Prata med människor i Värnamo, Gärsnäs, Kalix. Intressera er för småföretagarnas snåriga villkor, låginkomsttagarnas kamp för att få pengarna att räcka, skiftarbetarnas problem med att få barnomsorgen att fungera, intervjua undersköterskor och kassörskor.”

När Ann Heberlein i lördags skrev om ”USA-valet och det bortglömda folket” på Ledarsidorna.se adresserade hon svenska politiker och journalister. Men den stora majoriteten journalister är inte klickdragande opinionsbildare vilka hittar sina ämnen i de egna mediebubblorna. De citerade exemplen här ovan är precis vad våra lokalmedier sysslar med. Bland mycket annat.

Problemet ligger tvärtom hos just Heberlein och oss andra i tyckarskrået.

Det är vi som osynliggör så kallade vanliga människors liv genom att inte lyfta god journalistik utanför medieparnassen. Det är vi som sänker mediernas förtroende genom att, kanske för att själva framstå som sanningssägande outsiders, underblåsa den helt världsfrånvända bilden att journalistkåren är en del av det etablissemang de har i uppgift att bevaka. Och det är vi som måste sluta sprida lättviktiga teser för att få fler klick.