Efter några glas på stamkrogen blir vi nostalgiska. Vi som inte skulle bli som dom andra. Vi som skrev noveller som visserligen var allt för lika Maupassants men ändå bevisade att vi knappast saknade mod. Vi som drack rödvin med skruvkork och envist hävdade att våra Tolkieninspirerade rollspelsvärldar minst var lika verkliga som den norrländska håla vars gator våra kroppar fördömts att vandra på med spinkiga tonårsben och i svårsvarta kostymer från UFF.

Vi som inte skulle erkänna några andra gudar än oss själva…

Den oscarsbelönade filmen American Beauty har några år på nacken men finns i de flesta välsorterade videobutiker skulle jag tro. Huvudpersonen, den välbärgade men 40-årskrisande familjefadern, får en dag nog. Han gör upp med samtliga sina förtryckande sociala roller. Toffelmaken, löneslaven, den ständigt otillräcklige pappan. I maskopi med den rebelliske och poetiske pojkvännen till dottern slår han omgivningen och sig själv med häpnad. Men givetvis inte utan att möta motstånd. Motstånd i form av hustrun som vägrar släppa taget om framgångsmyten, arbetsgivarens krav om att rätta in sig i ledet och den obstruerande dottern som inte alls vill lära känna sin "nya" pappa vilken gubbsjukt uppvaktar en av hennes kompisar.

Det är ingen hjältesaga. Inga tvättäkta skurkar eller dito hjältar. Det är såpornas schabloner men ändå så mycket att känna igen sig i, att skratta åt samt understundom fälla en tår. För hur kommer det sig att vi alla till sist fogar oss? Vi som hade alla möjligheter i världen att göra något åt våra liv, som hade så stora planer ? Det går så fort. Steget från att, utan att våga säga nej, gå med i arbetspolarnas vinlotteri till att binda sig vid bostadslån, bil och amorteringar är inte långt. Kritiken till samhälle och civilisation blir på sin höjd läpparnas bekännelse medan vi framlever våra dagar som kuggar i maskineriet, som skuggor av våra drömmar.

Det går inte att bara skylla på samhälleligt tvång, på arbetsplikt av nöd samt tvingande konventioner. Inte för de flesta av oss. Inte fullt ut. Det duger inte att framställa den kopia av livsform vi kallar "jag" som något offer. Det är alldeles för enkelt och fungerar möjligtvis i en strukturell diskurs, men inte på ett individuellt plan.

Det intressanta med American Beauty är att den inte väjer för denna existensiella sanning för en enklare modell där vi alla utför våra sociala roller utan möjlighet till interaktion. Att den inte målar upp någon större civilisationskritik än att just du och just jag kan förstå och ändra sakernas tillstånd. Trots att det sannerligen inte blir något happy end så lämnar man ändå biosalongen med ett hopp. Och det inte bara om den amerikanska filmindustrins intellektuella kapacitet…

Liv är motstånd och när det kommer till kritan måste vi göra många val i livet alldeles själva. Vare sig vi vill det eller inte. För, välstånd till trots, grämer vi oss över allt det som inte blev. Novellsamlingen ligger sedan länge och dammar i byrålådan. Knappt man vågar läsa den själv. Men ibland…

Ibland läser vi något i tidningen. Kanske om den nya folkhobbyn att spara i aktier, om eskapistisk New age-idioti eller om snaskandet i det senaste lustmordet. Och vi tänker att "Jag är i alla fall fanimej inte som de andra".