1931 gav Ivar Lo-Johansson ut stridsskriften Jag tvivlar på idrotten. I den var Ivar Lo framförallt kritisk mot åskådarsporten vilken han ansåg fördummade folk. I Malmö har det under de senaste åren rått himmelsblå fotbollsyra. Det har blivit ett inslag i stadsbilden. Uteserveringarna på Möllevången är nästan helt klätt i ljusblått och vitt inför varje hemmamatch för MFF. Men det ger oss en anledning att också i 2000-talet titta närmare på vilka värderingar som bubblar under sportbilagornas feta rubriker och snärtiga referat.
Zlatan bojkottar media. Zlatan bryter tystnaden. Zlatan känner sig feltolkad. Vid sidan av VM-kvalet i fotboll förra året utvecklade sig en dramatik, inte helt olik dokusåpornas, i medierna. Men till skillnad från Big Brother-Linda och Robinson-Janne vill Zlatan bara vara Zlatan.
En dag basunerade tidningsrubrikerna ut att Zlatan Ibrahimovic nu brutit sin påstådda mediebojkott. I ungefär samma veva får jag Media i fokus (nr 2/2004) i min hand. Omslaget pryds av Zlatan i landslagsdräkt och temat är Mediernas rasism. Agneta Furvik, journalist och medieforskare i Malmö, hade tittat närmare på demoniseringen av idrottsstjärnan Zlatan. Eller snarare konstrueringen av invandrarrollen i landslaget.
I en landskamp mot San Marino blir Zlatan fälld och domaren blåser för straffspark. Zlatan slår straffen och gör sitt andra mål i denna match. Efteråt utbryter ett ramaskri bland Sveriges sportjournalister och så väl ministrar som psykologer förväntas uttala sig. Zlatan ”stal” nämligen straffen från Sveriges ”förste straffläggare” Kim Källström. När han två månader senare inte känner sig motiverad att spela i U21-landslaget tas ingen hänsyn till att orsaken är en skada i ljumsken. Den bristande motivationen är istället ett ”svek” mot nationen och ”den omotiverade herr Ibrahimovic” borde vara ”tacksam mot sitt land som har stått för hans grundutbildning”.
I det integrationspolitiska magasinet Mana (nr 3-4/2004) förtydligar Agneta Furvik hur mediernas beskrivning av Zlatan följer gängse mönster av hur invandrarkillar skildras. I hennes genomgång av pressklipp har hon hittat tre roller som Ibrahimovic tilldelas: Den egoistiska individualisten, det kontroversiella geniet samt det impulsstyrda barnet. Alla tre bidrar till att fastslå att Zlatan är annorlunda, inte som ”vi”. Han blir den som osvenskt ”sticker ut” och inte är ”lojal”. När det hettar till avslöjar sig rasismen och nationalismen i ogenerade formuleringar som ”Zlatans lilla snatteri” och ”blir man kallad under fanan ska man fanimej dit”.
Zlatan är född och uppvuxen i Rosengård i Malmö och har kroatiskt påbrå. I sin kolumn i Metro (den 13/10-2004) påminner oss författaren och journalisten Alexandra Pascalidou om Zlatans egen inställning till denna tämligen ordinära men uttjatade bakgrundshistoria. Inför en landslagsmatch mot Kroatien för ett par år sedan vill en reporter prompt veta vart lojaliteten ligger. Vår fotbollshjälte svarar: ”Vaddå svensk eller kroat? Zlatan är Zlatan.”
Visst. Sport är bra för folkhälsan. Sport kan också innebära glädje och gemenskap. I ett Malmö varifrån det dagligen rapporteras om kriminalitet och nedskärningar är förstås medaljerna något mer än guldets värde i kronor och ören. Jag var inte själv på plats när guldet håvades in men följde dramat i radion. Direkt efter slutsignalen skyndade jag och familjen till en uteservering på Möllan. Snart fylldes den av himmelsblå yra när hemvändande fans slog sig ner för att förlänga och kanske också förhöja segerlyckan med en öl eller två.
Men. Det finns också alltjämt anledning att ifrågasätta vilka värderingar sportbilagor och kommentatorer i TV och radio ger uttryck för och att även i 2000-talet ställa sig tvivlande till idrotten.