Vi är nog många till vänster som sett Birgitta Ohlsson som en av våra favoritliberaler. Visst gör hon rätt som nu markerar mot SD men även en blind höna kan finna ett korn. För både denna gång liksom vid flera andra tillfällen senaste åren har hon visat sig vara en kålsuparliberal som inte klarar av att se skillnaden mellan demokratins fiender och dess tillskyndare.

Det blåser inom Liberalerna efter att Birgitta Ohlsson kritiserat partiledare Jan Björklunds uttalande om att regeringen bör bjuda in SD till blocköverskridande samtal. Att Ohlsson från både höger och vänster får stöd, ja till och med hyllas som någon slags demokratins förkämpe, är märkligt.

För det var inte endast extremhögern hon markerade emot. ”Liberaler håller sig borta från SD/V vad gäller samarbeten” skrev hon faktiskt på Facebook i den uppdatering som drog igång debatten. Visst har Vänsterpartiet mörka inslag i sitt förflutna. Precis som exempelvis Socialdemokraterna med sitt historiska ansvar för rasbiologisk forskning och tvångssteriliseringar. Precis som Moderaterna med sitt stöd åt apartheidregimen i Sydafrika. Att jämställa Vänsterpartiet 2016 med ett idag rasistiskt parti är intellektuellt ohederligt eller djupt okunnigt.

Birgitta Ohlsson har som kålsuparliberal mer på sitt CV. Som demokratiminister ledde hon bland annat arbetet med handlingsplanen mot ”våldsbejakande extremism”. Ett minst sagt dubiöst inslag i statsapparaten då den visat sig försvara demokratin också mot dess spjutspetsar.

I flera år var jag aktiv i nättidningen Yelah vilken sedan ett par år tillbaka är nedlagd. Politisk beteckning var ”frihetligt socialistisk” vilket kortfattat är en antiauktoritär idétradition som är kritisk mot såväl stat som kapital och vill fördjupa demokratin. Tidningens storhetstid med hundra tusen besökare i månaden inföll efter Göteborgskravallerna då vi uppmärksammades för, som branschtidskriften Media i Fokus uttyckte det, att vi ”klarade mycket av den snabba och korrekta rapportering som större nyhetsorganisationer snubblade på”. Men när Statens medieråd på uppdrag av demokratiminister Birgitta Ohlsson 2013 släppte en kartläggning om ”våldsbejakande och antidemokratiska budskap på Internet” skrev TT att Yelah var en av landets två ”öppet våldsbejakande vänsterextrema webbplatser”. Detta hann flera dagstidningssajter publicera innan TT ändrade i artikeln och myndigheten själv dementerade.

Även om en hel del av den felaktiga uthängningen den gången fick tillskrivas TT så finns värre exempel. Ifjol låg Birgitta Ohlssons handlingsplan mot ”våldsbejakande extremism” till grund för ett utbildningsmaterial. Samtalskompassen, som det kallas, innehåller instruktioner som skickats ut till lärare, fritidspedagoger och andra som jobbar med ungdomar. Men delar av detta material är, som femton professorer skrev i en debattartikel i DN, ”djupt problematiska ur demokratisynpunkt. Ja, vi tvekar inte att använda ordet demokratifientliga.”

I Samtalskompassen tas nämligen olika ”våldsbejakande” grupper upp. Nazister, radikala islamister men också exempelvis vänstersinnade Förbundet Allt Åt Alla och Syndikalistiska Ungdomsförbundet. Att organisationer som med bland annat civil olydnad vill bredda demokratin pekas ut som demokratins fiender är rent orwellskt.

Ungsyndikalisterna i Stockholm reagerade på dessa anklagelser med att till första maj ifjol sy upp en banderoll med texten ”Våldsbejakande extremist – Ja visst!” Hur reagerade Birgitta Ohlsson på det övertydligt ironiska budskapet? Jo, genom att lägga upp en bild på banderollen på Facebook och skriva: ”Glöm inte denna extremism. Som globalt har miljoner mördade människor på sitt samvete”. Ett påstående lika absurt som att sätta likhetstecken mellan liberalism och konservatism då stalinismen är syndikalismens ideologiska motsats och historiska ärkefiende.

Jag, liksom förmodligen många andra till vänster har haft ett gott öga till Birgitta Ohlsson. Men den frihetliga höger vi i grundläggande demokratifrågor uppfattat stå på samma sida som blir allt mindre. Förutom en uppenbar auktoritär slagsida med krav på hårdare straff av brottslingar, svek i invandringsfrågor, betygshets i skolpolitiken osv ser vi en allt tydligare vilja att krympa den berömda åsiktskorridoren med en kålsuparliberal agenda.