På en skärgårdsö råder man sig själv. I stor utsträckning slipper jag här vardagslivets många påtvingade kollektiv. Jag är inte folksskygg men umgänget med kamrat Pluralis Majestatis kan ibland bli lite påfrestande.
Liberaler och socialister, utomparlamentariker och politiker, socialbidragstagare och etablissemang. Sällsynt synes mig den svenska medborgare vara som inte definierar sig med makten. ”V å r t rättssamhälle är ruttet” kan man höra en rättslös revolutionär säga. ”V å r a företag flyr landet” är inte en ovanlig kommentar av en medellös borgare.
Detta ”vi” som retar gallfeber på mig trivs bäst i ombonade miljöer och i mätta munnar. Ett besök i verkligheten brukar vara den bästa medicinen mot denna förljugna självbild. En dag besöker jag Vänsterpartiets lokal här i Södra innerstaden i Malmö. Ett rum på övervåningen är iordningställt med madrasser för de femton hungerstrejkande palestinier vilka vi kunde läsa om i tidningarna och som till slut fick igenom sin inte fullständigt orimliga begäran: Att få ett beslut vad gäller sina asylärenden. De hade väntat i fem år och när jag besöker dem så är hungerstrejken inne på sin åttonde dag. De är utmattade och sjuka. En lider av blödande magsår, en annan av sviktande hjärta och fyra har försökt begå självmord med sömntabletter.
I en sådan miljö klingar detta ”vi” falskt. Hur ska ”vi” ha råd med ökad invandring? Ja, inte känner jag till skramlet i din börs, käre kamrat Pluralis Majestatis, men vad det mig anbelangar så tänker jag inte avvisa en enda jävel. Fri invandring är den enda rimliga parollen.
För så länge Bill Gates förmögenhet inte satts in på mitt personkonto så vägrar jag ta budgetansvar för vår så kallade demokrati. Om jag inte väljs till VD över både Volvo och Ford så tänker jag inte heller betrakta mig själv som skyldig för bilindustrins miljöeffekter. Om jag inte genast görs till enväldig führer över EU så kommer jag inte heller uppge lämpligt antal kilometer taggtråd längs unionens gränser. Att jag har bredband, körkort och deltar i parlamentariska val har mycket lite med saken att göra.
Jag talar inte i första hand om maktlöshet. Tvärtom besitter folkflertalet en kollektiv makt som inga arméer i världen kan besegra. Ty saliga äro de som sätter sig. Samtidigt. I stora och små frågor. På arbetsplatsen och i hemmet. I europeiska unionen och på Möllan. Makten kan fördelas överallt och där jag är delaktig på lika villkor, där kan jag också prata om ett ”vi”. Nej, jag ÄR inte makten även om den vill få mig att tro det och har en hel kader nyttiga idioter som i alla möjliga sammanhang talar generellt om ”oss” och om ”vårt” samhälle.
En del av dem bluddrar intellektuellt också. Om något förbannat kontrakt som förpliktigar mig som medborgare. Värsta bokklubbsknepet. Först dimper det ner lite välfärd och dumburksunderhållning i brevlådan. Sedan när man blivit äldre och läskunnig så står det mellan raderna i kontraktet att man tagit på på sig ansvaret för att tusentals medmänniskor förpassas till helvetet.
Endast över den dagordning jag själv är medskapare till kan j a g känna mig ansvarig. Du må härska över svenskarnas sinnen men på min skärgårdsö har du inget att göra kamrat Pluralis Majestatis!