Vänstern och arbetarrörelsen är inte i takt med tiden. När lönebildning och full sysselsättning blivit de två bärande benen så haltar kampen betänkligt i en utsliten och ideologiskt systembevarande takt.

Jag har i flera år skrivit krönikor på centerpartistiska Skånska Dagbladets ledarsida. Det har också Carin Stenström som är chefredaktör för Världen idag, en kristen dagstidning närstående Livets Ord, och en ledande person för Sveriges kristna höger. Jag håller sällan med Stenström i sak men måste ändå erkänna att hon är Skånskans intressantaste krönikör (förutom undertecknad förstås). Och även om vi sällan ser samma lösningar så sätter hon ofta fingret på samhällsproblem partipolitruker till höger och vänster knappt vågar ta i med tång.

I dagens krönika skriver Stenström om, som rubriken lyder, ”det civila samhällets utplåning”. Hon menar att när individen inte längre kan luta sig mot starka sociala sammanhang så uppstår en rotlöshet som leder till ett destruktivt och våldsamt samhälle. ”Den bekräftelse alla strävar efter måste idag sökas på de offentliga arenorna, där metoderna för att väcka uppmärksamhet måste vara drastiska. Krogen, idrottsarenan, internet eller dokusåpor är några av de arenor som står till de ungas förfogande”.

Japp! Återigen har Stenström träffsäkert beskrivit ett grundläggande problem i samhällsutvecklingen. Jag tror att det här också finns en för arbetarrörelsen och vänstern avgörande frågeställning: Hur kommer det sig att familjen, hårt ansatt av det moderna samhällets effektivitetshets, ändå för en majoritet medborgare förblir den önskade livsstilen? Kan det vara så att familjen idag är vårt sista kollektiv? Det enda ”civila sammanhanget” för de flesta av oss att, i stunder av frihet, luta oss mot.

Under kapitalismen finns inga fredade zoner. Progressiva reformer kommer alltid att pareras och där kapitalismen förlorar på gungorna tar den igen på karusellerna. Kampen för den offentliga sektorn var nödvändig för kvinnors frigörelse men har också fört med sig att en vanlig svenssonfamilj nu behöver två istället för en brödförsörjare. Vänstern har valt att exempelvis endast anlägga ett feministiskt perspektiv i debatten om vårdnadsbidraget vilket faktiskt kan ses som i direkt motsättning till ett klassperspektiv syftande till att få ut mer för mindre arbete.

För en frihetlig vänster finns också stora problem i att försvara statens inflytande i individens privata sfär. Jag har sagt det förr: Självklart ligger det något högst rimligt i att man ska kunna vara hemma med sina egna barn och inte behöva byta dem med grannens för att få familjens ekonomi att gå ihop. På samma sätt som det är skumt värre att föräldraförsäkringen inte är individuell utan någon slags förvriden konservativ rättighet som utgår från den tvåsamma föräldrakonstellationen och därmed upprätthåller ojämlikheten mellan könen.

Vänstern måste återupprätta en radikal civilisationskritik med udden riktad mot samhällets effektivitetshets för att vi ska vara trovärdiga i vårt försvar av offentliga sektorn och försäkringssystemen. För att lätta några av samhällets alla bördor på individens axlar måste vi kräva kortare arbetstid! För att se till individens bästa måste vi också klara av att argumentera utifrån vad som är bra för det sista kollektivet, familjen! Med en medveten klass- och feministisk politik ska inte valet mellan dagis eller hemmet behöva vara pappa statens. Så låt oss både debattera hur vårdnadsbidraget inte ska bli en kvinnofälla och hur vi kan möjliggöra en delad föräldraförsäkring!

Det är svårt att se hur demokrati och kollektiv ska utvecklas, och också innefatta en arbetarförvaltad ekonomi, om vi idag inte ens klarar av att ställa de relevanta frågorna kring vårt sista kollektiv.