Barsebäcksverket 

Veckorna innan kärnkraftsomröstningen 1980 bar jag linje 3:s solglada nejknapp. Under själva valnatten lyckades dock pappa övertala mig att ansluta till qvisslingalternativet, dvs. linje 2. Så dagen efter gick jag utan att blinka till skolan med sloganen ”avveckla med förnuft” på jackan och kunde skamlöst ansluta mig till kapprummets segerfirare.

Nå. Jag var bara nio år. Idag skulle jag antagligen rösta på linje 1. Låt mig förklara…

Även linje 1, den moderatledda kampanjen, var för en avveckling men propagerade inte liksom de andra två för någon tidsgräns. Kärnkraften är knappast en långsiktig lösning men å andra sidan kommer den radikala energipolitik som vi idag behöver att kräva alla befintliga växthusgasfria resurser som finns.

I måndags kväll besökte journalisten och författaren Andreas Malm ett fullsatt Ungdomens hus i Malmö.  Under rubriken Klimataktivism lade han först fram situationens akuta läge för att sedan diskutera strategier och lösningar med publiken.

2007 var enligt OCHA, FN:s organ för akut nödhjälp, en allmän ”megakatastrof”.  Organet skickade ut rekordmånga apeller om nödhjälp till länder som drabbats av naturkatastrofer. Alla utom en av dem kan kopplas till klimatet, till den globala uppvärmningen.

Sedan kärnkraftsomröstningens dagar har antalet naturkatastrofer fyrdubblats. Katastrofer som inte är kopplade till klimatet, som jordbävningar, håller sig på samma nivå medan cykloner, översvämningar och torka sveper över jorden som dåliga omen om domedagen. En domedag som dock går att stryka ur almenackan. Om bara den politiska viljan finns. Enligt FN:s klimatpanel krävs det, för att hålla de globala temperaturökningarna på "bara" strax över 2 grader, att de gemensamma utsläppen av koldioxid minskar med 85 procent till 2050. Det enda anständiga är att den rika världen, som förstås tär mest på miljön, också är de som står för huvudddelen av kostnaderna.

Idag sker det omvända. Den globala uppvärmningens främsta faktor är förbränningen av fossila bränslen som olja. Världens priviligerade står som sagt för de största utstläppen. Naturkatastrofer drabbar däremot i första hand fattiga människor – dels geografiskt fördelat men också efter klasstillhörighet. Som när orkanen Katrina svepte in över New Orleans. De vita rika satte sig i tryggt förvar genom att fly i sina stadsjeepar medan fattiga svarta inte hade annat val än att stanna kvar i stan.

Det finns också en genusaspekt. Bangladesh är ett av de fattiga länder som drabbats av flera extrema väderhändelser. 1991 är det hittills värsta året då landet drabbades av en naturkatastrof som kombinerade översvämning och cyklon. 138 000 människor dog. Fem gånger fler kvinnor än män. Orsaken torde dels handla om att män i större utsträckning rör sig i offentliga miljöer och snabbare nåddes av information än de kvinnor som befann sig hemmavid. Sedan var också simkunnigheten lägre hos de bangladeshiska kvinnorna.

Idag släpper rika länder ut upp till hundra gånger mer än fattiga. Utsläppen måste radikalt minska och samtidigt jämnas ut mellan världens länder. En modell som fått flera förespråkare på senare tid är M&U, Minskning och utjämning (Contract & Convergence på engelska). Tanken är att det sätts ett tak för utsläppen – ett tak som succesivt sänks för varje år. Slutmålet är ett ton per person och år.

De rika länderna  kommer dock knappast att hinna minska tillräckligt snabbt. Idag släpper exempelvis Sverige ut 6 ton per person medan Bangladesh ligger på ringa 0.2. Med M&U skulle de fattiga länderna kunna sälja sina utsläppskvoter. Alltså skulle stora ekonomiska resurser överföras från i- till u-länderna. På samma satt kan det förstås också fungera inom varje enskilt land mellan invivider, med Nationell ransonering som Andreas Malm kallar det för. 

Vad vi behöver idag är en radikal miljöpolitik som fördelar de absolut nödvändiga klimatkostnaderna rättvist såväl geografiskt som med tanke på klass, kön och etnicitet. Att som industrin och Folkpartiet förespråka dyra utbyggnader av kärnkraften är vansinnigt.  Omställningen till ett hållbart samhälle betyder långsiktigt givetvis omfattande satsningar på förnyelsebar energi men under det mest akuta läget, det som vi nu befinner oss i, får vi nog i alla fall vänta med att avveckla kärnkraften.