En arbetare i Barquisimeto, Venezuela

I början på 90-talet gick teorin om förtryckssamverkan som en löpeld genom den radikala vänstern och klasskampens hegemoni ifrågasattes.

På den tiden kallade vi det i och för sig ”triple oppression” vilket syftade på att det mellan de olika förtrycksformerna sexism, rasism och klassförtryck fanns mer eller mindre starka bindningar och att man därför måste bekämpa alla förtryck samtidigt.

Vi vita medelklasskillar vilka, då som nu, dominerade vänstern blev snart ängsliga. Visst, i frågor om klassamhället och rasismen kunde vi väl i stort sett hålla låda med samma gamla slitna repertoar. Men brudarna, särskilt de lilasvarta anarkafeministerna, bildade separatistiska grupper och gjorde det mer än tydligt vem som ägde problemformuleringsprivilegiet när det handlade om sexism.

Den här tiden har gjort sig påmind senaste dagarna. I lördags intervjuades Daniel Sjölin i Svenska Dagbladet. Sjölin är programledare för SVT:s litteraturprogram Babel men också, enligt svenskans kulturchef, en av ”00-talets viktigaste författarröster”. Han har dock slutat skriva böcker. ”Jag är numera en vit medelklasskille i ett rikt land. Vad kan jag skriva som är så fruktansvärt intressant ur ett samhällsperspektiv?”, säger han i intervjun.

Författaren Kristian Lundberg har däremot kommit ut med en ny bok – Yarden. En berättelse. En självbiografisk historia om hur den upphöjde poeten på grund av ekonomiska besvärligheter hamnar i sin gamla yrkesroll, som hårt kroppsarbetande timanställd i Malmö hamn. ”Får man inte ett löjes skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?” frågar sig Kristian Lundberg.

Vänstern har i något decennium sörjt frånvaron av klass i den svenska debatten. Samtidigt som de intellektuella ängslas över sin egen tillhörighet och rätt att tala. Klass är det nya lilasvarta men tyvärr finns idag inga vältaliga separatistiska arbetargrupper med makt att sätta dagordningen.