Näthatet på turné

Senaste året har det så kallade näthatet varit en återkommande diskussion. Nu meddelar Aftonbladet, Expressen och DN att de kommer förändra sina kommentarsfält och kräva någon form av inloggning.

Tidigare har det i många fall mest handlat om tillfälliga åtgärder för att mota Olle i grind. Skånska Dagbladets reportageserie om socialdemokratins lokala valarbete förra hösten är ett typiskt exempel. Tidningens Andreas Lovén hade grävt brett och funnit flera kontroversiella uppgifter. Men att partiets starke man Ilmar Reepalu besökte en djupt homofientlig muslimsk församling under valspurten var avgörande. Med rätta befarades att kommentarsfälten snabbt skulle ockuperas av främlingsfientliga, islamofobiska, krafter och kommentarsfälten stängdes därför ned för hela serien.

Men nu väntar mer varaktiga lösningar. Medievärlden, branschorganisationen Tidningsutgivarnas nättidning, har undersökt hur dagstidningarna jobbar med läsarkommentarer. Hälften av sajterna i kartläggningen uppger att de redan i våras gjorde förändringar och ytterligare en fjärdedel planerar att göra det under hösten. I veckan har också redaktörer på DN, Aftonbladet och Expressen flaggat för olika lösningar på hur de ska hantera problemet.

Den senare kommer inledningsvis granska alla inlägg före publicering medan DN och Aftonbladet redan nu kommer att kräva olika former av skärpta regler kring inloggning. I Aftonbladets fall via Facebook. Även om möjligheten att skriva under pseudonym säkert kommer finnas kvar i de fall det sker med redaktörernas goda minne, som insändarsidorna ofta fungerar, så är tanken att minska antalet anonyma kommentarer. Och därmed framförallt de rasistiska och sexistiska kränkningar som är vardagsmat i de här forumen. Med inloggningar och öppenhet hoppas man på en liknande självreglerande nätkultur som finns på Twitter, Facebook och delar av bloggosfären.

Jag är inte så säker på att detta är rätt väg att gå.

För det första är det ju inte, som i exempelvis Facebook, bara dina vänner på nätet som du diskuterar med i ett kommentarsfält. Det är helt enkelt ett annat sorts medium. Sedan finns det också en demokratisk poäng med möjligheten att kunna skriva anonymt. Jag har visserligen själv aldrig använt pseudonym, förutom i en skrift till ett konstprojekt där konstnären själv krävde anonymitet av alla deltagare. Men om jag ansåg mig illa behandlad av exempelvis någon myndighet eller arbetsgivare så skulle jag säkert kunna göra det. Om vi stänger ned den möjligheten, eller begränsar den genom ett byråkratiskt godkännande, så kommer tusentals kritiska röster tystna och många diskussioner med utgångspunkt från mediernas bevakning, även de redaktörerna själva anser vettiga, kommer finna andra forum än dagstidningarnas sajter.

Men något måste göras. Återstår alltså förhandsgranskning. Bollen hamnar då där den hör hemma: hos ansvariga utgivare som får avgöra om ett inlägg är kränkande eller ej. Visst kan det kallas censur och nog kommer det bli kostsamt för medieföretagen, men friheten att kunna vara anonym bevaras. Och för de nättroll som inte tycker att galoscherna passar finns alltid Flashback.

Publicerad i Skd den 4/9-2011