Är public service skadlig för de kommersiella medierna? Frågan debatteras just nu men är den ur ett medborgarperspektiv verkligen relevant?
I förra veckan släppte Myndigheten för radio och TV ett utkast till sin utredning om hur public service påverkar den svenska mediemarknaden. Antagligen för att de vill pejla läget då frågan är känslig och många redan pressade kommersiella aktörer är kritiska till framförallt konkurrensen på nätet från SVT och SR.
Tidigare i våras rasade exempelvis en debatt om SVT:s webbsatsning Edit där kritikerna bland annat menade att den borde förhandsgranskats på grund av att den konkurrerar med exempelvis Nöjesguiden och Politism.se. Lite komiskt att det blev debatt först när vänstersinnade medier producerade i huvudstaden drabbades medan landsortstidningarna, de flesta borgerliga, länge känt sig pressade av public service digitala satsningar. Jag skriver känt sig för enligt Göteborgsinstitutet SOM (Samhälle Opinion Media) tappar morgontidningarna inte alls trafik på grund av svt.se och sr.se.
Annars är vi vana vid det motsatta. Att det är högern som anser att public service ska hålla sig till sånt som inte får plats i de kommersiella kanalerna. Hur som helst har argumentet idag en kanske större tyngd än tidigare.
Jag skriver inte detta i blod, men jag har en känsla av att vi som utifrån en antikapitalistisk grund är motståndare till mediernas ökade kommersialisering gjort framförallt SVT till en snuttefilt. Den kan vara hur skitig som helst men så länge tittarsiffrorna är högre än TV 4 är vår kärlek okritisk. Men är inte innehållet trots allt viktigare?
Det traditionella argumentet för SVT:s breda utbud har ju varit att de höga tittarsiffrorna för exempelvis nöjes- och sportevenemang också ska spilla över på kanalernas smalare och fiberrikare samhälls- och kulturprogram. Men idag zappar vi ju mellan olika kanaler och och vår tv-konsumtion sker allt mer on demand. Tablåsändningarnas betydelse har minskat och kommer att minska ytterligare när vi nu i allt större utsträckning väljer att titta när och var vill. Så hur många slötittar exempelvis på Kulturnyheterna därför att de följer Melodifestivalen?
För vissa program, som just Melodifestivalen och större idrottsevenemang, är förstås en stor del av tjusningen att vi är många som tittar samtidigt. Men det går inte att komma ifrån: Att producera eller köpa in lättsam underhållning och stora idrottshändelser är förstås slöseri av resurser som skulle kunna användas till program och journalistik som inte får plats i reklamkanalerna.
Flera i debatten verkar rentav mena att de helst inte vill se någon som helst underhållning i SVT, att licensfinansieringen utgör en ojuste konkurrens med de kommersiella aktörerna. Förutom att det är svårt att definiera gränserna för underhållning så undrar jag om exempelvis program som Melodifestivalen och Let’s dance verkligen helt kan jämföras. Visst är det samma typ av program men i alla fall jag upplever en stor kvalitetsskillnad när jag väl bänkat mig framför tv:n. Det ena programmet avbryts ju av varumärkespropaganda stup i kvarten!
Är det inte någonstans här vi till vänster borde ha vår utgångspunkt? Istället för ett krampaktigt försvar av public service status quo, något vi kämpat för sedan monopolismens avveckling, borde vi offensivt vända på frågan: Hur kan vi förändra kommersiell tv och öka det demokratiska inflytandet?
För även om public service inte borde konkurrera om tittare och lyssnare till varje pris så kan det ur ett medborgarperspektiv inte finnas något principiellt fel när de så gör. Kommersiella medier har i en demokrati nämligen inget egenvärde.