Av statligt intresse? (Gustaf Vasa kyrka, Sthlm)
På söndag ska medlemmarna i Sveriges största organisation välja kandidater till sina beslutande organ. Till skillnad från vilken förening som helst så meriterar sig kandidaterna inte i första hand genom sitt engagemang i organisationen.
Nej, till övervägande del är Svenska kyrkans beslutsfattare politiker från de vanliga riksdagspartierna.
Av de cirka fem och en halv miljoner röstberättigade deltog endast tolv procent i förra kyrkovalet. I årets valrörelse har de etablerade partierna egentligen bara kommit igenom mediabruset med ett enda tydligt budskap: Rösta! Med det sverigedemokratiska spöket hoppas man skrämma ytterligare några att masa sig till valurnorna. Det låga deltagandet är visserligen ett demokratiskt problem, men kanske inte det största. De partier, om det ens behövs ett partisystem, som ställer upp i valet ska givetvis ha sin grund i teologiska övertygelser och inte i riksdagspolitiken.
Som om det inte vore nog så dras Svenska kyrkan med en annan olycklig relikt från tiden som statskyrka, att medlemsavgifterna drivs in via skattesedeln. Detta brukar ibland motiveras med att kyrkobyggnaderna är en del av det svenska kulturarvet. DN skriver idag att det inte är rimligt att särbehandla ett trossamfund på det sättet och föreslog att Svenska kyrkan inför ett stödmedlemskap för de som vill ”bevara kulturarvet men inte nödvändigtvis delar gudstron.”
Frågan är om det skulle ge tillräckligt med kapital. En stabilare reform vore att staten övertar ansvaret för kyrkorna och underhåller dem via en kulturarvsskatt. Byggnaderna hyrs sedan ut till församlingar i behov. På så vis görs uppdelningen tydligare mellan stat och självständigt trossamfund, vilket ju Svenska kyrkan i alla fall på pappret sägs vara sedan första januari år 2000. Att alla medborgare i vårt mångkulturella land, oavsett tro, via skattesedeln bidrar till våra gemensamma historiska och kulturella byggnader är ju annars inte alls konstigt.
De flesta gudstjänster må vara folktomma men många kyrkor är populära besöksmål ändå. Förra året passerade 700 000 personer Lunds domkyrkas portar. Det var 161 000 fler än Dunkers kulturhus samma år. Jag tror inte att grundlagens formulering av kyrkans trosuppfattning påverkade besökssifrorna nämnvärt. Den där anakronistiska harangen om att vår regent ska följa ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593 , antagen och förklarad är".
Det kan låta paradoxalt men behöver inte vara det: Om de traditionella politiska partierna drar sig ur kyrkovalen kan det innebära demokratiska förtjänster. Om staten tar över ansvaret för kyrkobyggnaderna så är det en vinst för den sekulära demokratin.