När jag var ung kunde en kulturupplevelse vara länge, länge. Sex år gammal gick jag på min första konsert. Smokie spelade på Gröna Lund och intrycken där på farsans axlar levde, via ett kassettband, ända upp till mellanstadiet. ”Living Next door to Alice” år efter år.

Mina ungar har tack vare nätet förstås tillgång till ett mycket större musik- och kulturutbud än vad jag hade som liten. Men ibland undrar jag om det inte är en lika stor portion förbannelse som rikedom.

Under senaste tiden har barnboksförfattare framfört kritik om censur hos landets förläggare. Magnus William-Olsson lade häromveckan fram en intressant tes på Aftonbladets kultursida. Att ”censuren” inte alls handlar om nymoralism utan om efterfrågan, att vuxna köper sig vila från det digitala samhällets enorma uppmärksamhetstryck. Han jämför med framgångarna för deckargenren. På samma vis köper föräldrarna “industriproducerade bilderböcker som inte reser några krav på delaktighet, förändring, engagemang.”

Kulturkonsumtion som ett sätt att slippa starkare upplevelser låter onekligen som en dystopi men är egentligen inget nytt. Exempelvis torde min generation vara den första som växt upp med begrepp som “dumburk” och “slötitta” och för generationen innan oss blev radions utsändningar inte alltid, som ofta tidigare, stunder av andaktsfull koncentration.

Det nya kanske är att vårt ofta frånvarande sätt att tillägna oss mediebruset på sikt blir ett beteendemönster vi kopierar för annan kulturkonsumtion, som bokläsning, föreställningar och konserter. De relevanta frågorna handlar då förstås om kvalité och kvantitet. För vi får ju inte alltid ut mer av att läsa en bok på tusen sidor än en på hundra.

Motbild. När jag kommer hem från jobbet brukar min grabb som är fjorton år ofta spela World of Warcraft på sin bärbara samtidigt som han ser TV. För ett par år sedan slukade han Harry Potter-böckerna i en takt jag aldrig läst skönlitteratur. Läsupplevelser han fortfarande pratar om. Kanske finns här ett samband? Kanske är vuxenvärldens förfasan över så kallad “multitasking” överdriven. Ett beteende de unga av idag finner lika naturligt som min egen generations högst icke-simultana slötittande på dumburken.

Jag vet inte. I min egen tonår gick i alla fall allt långsammare. En sommar jobbade jag på Furuviks djurpark, som barnkarusellskötare. Det regnade hela tiden så det var inte många som ville flyga med Dumbo den sommaren. Någon uppkopplad dator eller mobiltelefon hade jag förstås inte där i kontrollbåset men väl en tunn samling av Robert E. Howards 30-talsnoveller om Conan Barbaren.

Även den lättaste av litteratur kan sätta sina spår om omständigheterna tillåter, så av förmodligen ren tristess skrev jag också själv en fantasynovell den sommaren. Visserligen mitt livs enda men ändå.