Kvinnor som bär chador

Internationella kvinnodagen. Kamrat Tati klättrar upp på fundamentet till statyn Arbetets ära på Möllevångstorget i Malmö och sätter inför den församlade skaran eld på en Chador som många kvinnor bär i Iran.” Slöja och beklädnadsregler är medel för att undertrycka och driva tillbaka kvinnorna” stod det ordagrant i uttalandet någon vecka tidigare. Det vet jag eftersom jag själv hade hjälpt till med korrekturen.

Idag pågår det så kallade #hijabuppropet efter att en höggravid trebarnsmor i fredags blev misshandlad på en parkering i stockholmsförorten Farsta på grund av att hon bär slöja. Det är ett lovvärt initiativ men samtidigt gäller det att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att också många kvinnor tvingas bära slöja. I boken Insikt är det andra röster, bekännande muslimska, som kommer till tals. Ett projekt med Arjumand Carlstein och Sofia Becirov som redaktörer. Bägge muslimska kvinnor, födda i Sverige och bosatta på Möllevången i Malmö.

Jag är gammaldags av mig. Den ultraliberala livshållning jag håller högst, anarkismens ”inga herrar, inga tjänare”, har rötter djupare än arbetarrörelsens ungdom men blev också en del av det moderna projektet vilket ju inte heller längre räknas som modernt. Så väl socialistiska som liberala läror har ju fått dra tillbaka sina hegemoniska anspråk när de underskattat styrkan i tradition och kultur – en reträtt särskilt tydlig i det nya mångkulturella samhället.

Individens frigörelse är alltid beroende av de kollektiv hon kan delta i som en jämlike. Men de goda kollektiven ligger i träda. Idag framstår familjen som det enda existerande åtråvärda kollektivet för många i västerlandet och otaliga är de ensamma som drömmer om den tillhörigheten.”Död åt familjen!” är oftast ett feministiskt välmenat slagord men bokstavligt tolkat förstås en omöjlighet. I 99 fall av 100 tillvaratas den uppväxande medborgarens intresse fortfarande bäst av dem som har försörjningsplikten. Huruvida de är biologiska och olikkönade är förstås ovidkommande.

När jag läser Insikt så är det ändå med sekulariserade och feministiska glasögon. Modell classic måhända men någon blåögd snälliberalism som i mångkulturalismens namn åsidosätter de universella mänskliga rättigheterna är ingen betjänt av. Trots radikala uppsåt hos artikelförfattarna så finner jag också resonemang som med mina preferenser måste stämplas som reaktionära. ”En kvinna behöver inte vara lösaktig, bara för att hon inte går med sjal” skriver en Aminah. Jaha, och vad är det för fel på lite sjysst lösaktighet emellanåt tänker jag genast. ”Folk straffas inte för att de har en homosexuell läggning… De straffas först då de begått den, inom islam, olagliga homosexuella akten”. Hörrudu Josef, jag känner till klubbar där du kan träffa bröder som kan straffa dig på både det ena och andra sättet vill jag replikera.

Men dessa åsikter är förstås inget specifikt muslimskt utan brett förekommande också i kristenheten och flera av medförfattarna, framförallt kvinnorna, vittnar om en växande feministisk medvetenhet också i den muslimska världen. Och det är väl det som är själva insikten i denna viktiga bok. Att muslimerna är långt ifrån en homogen grupp. Att exempelvis slöjan för vissa är ett tvång som dissidenterna vill bränna upp offentligt, medan den för andra är en identitetsskapande symbol mot kolonialmakter eller inhemskt förtryck.