Anna-Klara Bratt och Mian Lodalen
EU granskar just nu jämställdheten i medierna, på uppdrag av nuvarande ordförandelandet Irland. Medieforskaren Maria Edström skrev i Svenska Dagbladet i torsdags att när ”journalister börjar se kön och genus som ett kunskapsområde och en källa till nyheter och andra perspektiv skulle det garanterat höja journalistikens kvalitet”.
Men det verkar gå trögt. Det FN-stödda Global Media Monitoring Project har dokumenterat kvinnors underrepresentation i media sedan 1995 vilket är den största och i tid längsta globala studien som gjorts. Enligt deras rapport är det fortfarande bara 24% kvinnor som står i fokus i artiklar och inslag. I Sverige ser det visserligen något bättre ut. Fast trots att en liten majoritet, 52%, av svenska reportrar är kvinnor är det bara 32% som skildras som nyhetssubjekt.
Svenska journalister är nog i alla fall idag hyfsat medvetna om problematiken. Men mig veterligen är tidningen Arbetarens redaktion den enda inom traditionell nyhetsmedia som bedrivit ett mer genomgripande arbete för att skapa vad de kallade ”könsbalansering”.
1998 valdes Anna-Klara Bratt, sedermera initiativtagare till nättidningen Feministiskt perspektiv, till Arbetarens chefredaktör av den syndikalistiska fackföreningen SAC:s kongress. Det var den första kvinnan på posten sedan starten 1922. Bratt samlade omedelbart en rad feministiska skribenter kring sig och med buller och bång förändrades Arbetaren.
Vinjetten XX infördes. En feministisk avdelning, med Mian Lodalen som nyanställd redaktör, som sträckte sig över ett uppslag och vanligtvis innehöll ett huvudreportage samt en mediekritisk krönika. Men feministiska artiklar och vinjetter utgjorde förstås inget journalistiskt nytänkande. Det banbrytande var att hela tidningen könsbalanserades.
I antologin ”XX: Feministiska samtal, idéer och utbrott” beskriver Rebecka Bohlin, vilken tillsammans med Rikard Warlenius efterträdde Bratt, hur detta arbete förändrade företagskulturen på djupet. Dels genom att personalgruppen nu fick en jämn könssammansättning och att de interna maktstrukturerna sågs över: Vilka fattade besluten? Vem skrev de tyngsta texterna? Vem sprang iväg och köpte tårta när någon medarbetare fyllde år? Men även innehållet på alla avdelningar balanserades så att ungefär lika många kvinnor som män skrev artiklarna samt figurerade i tidningen som intervjuobjekt. Och framförallt började de värdera frågor som rör kvinnors verklighet lika högt som mäns.
Från början möttes omgörningen av protester från läsare och några sade till och med upp prenumerationen. Men desto fler nya strömmade till. Andra redaktioner började snart efterfråga Bratt och Lodalen som föreläsare om hur de hade gått tillväga, de vann flera priser för sitt arbete och 2007 gav DN:s bokförlag ut deras handbok ”Könsbalans- så jobbar du jämställt”.
Idag är det sällan man hör kvinnors underrepresentation i media diskuteras. Återstår att se om EU:s granskning kan ändra på den saken.
Publicerad i Skånska Dagbladet
Om Mian Lodalen kunde ägna sig lite åt HBT-gruppen på samma sätt så skulle hon kunna göra mycket men jämställdheten är där totalt frånvarande. Det finns också flera andra problem. Men det tycks vara intressantare för henne med det heterosexuella samhället än att kritisera de egna.
Det viktiga här, enligt mig, är att man ifrågasätter maktsstrukturer. Saker som tas för givet, tex ”kvinnosysslor”, är inte genetiskt betingade utan skapade av samhället, och det är här jag anser feminismen har en roll att spela.