40 timmar i veckan. En modern utopi?

Efter att ha jobbat hemifrån under ett par år har jag sedan en månad tillbaka skaffat frilanskontor. Jag hade länge funderat över min digitaliserade vardag och kommit fram till att det för mitt välbefinnande nog vore bättre att vrida tillbaka klockan till 1900-tal, när arbete och fritid var självklart separata världar med tydliga geografiska och tidsmässiga gränser mellan sig.

Hädanefter skulle jag inte fly till dammsugaren en ondag förmiddag när arbetsdisciplinen slår bottenrekord. Nej, med ett kontor skulle det bara bli att bita ihop och uthärda sina åtta timmar. Och omvänt. Inte heller skulle jag kolla mailen det sista jag gör innan jag släcker sänglampan och tänk vilken befrielse att ha en telefon för jobbsamtal och en annan för privata!

Dalton Conley, amerikansk professor i sociologi, kallar det moderna, ständigt uppkopplade, västerlandet av idag för Elsewhere-samhället. Ett samhälle där vi inte längre känner stressen över att vi måste vara på två ställen samtidigt, utan att vi måste vara överallt hela tiden. Arbete och fritid, offentligt och privat. Allt flyter och vi känner oss bara nöjda när vi är på väg någon annanstans.

Sakta börjar vi se en ny slags samhällskultur växa fram där också gränsen mellan kollegor och kompisar börjat suddas ut. ”Det som förut kallades nepotism kallas i dag socialt kapital och entreprenörsanda”, var den träffande beskrivning Matilde Sköld gav fenomenet i en artikel i Dagens Nyheter häromveckan.

Detta är förstås främst en företeelse bland storstadsmänniskor. Conley menar att att det är för första gången i historien som höginkomsttagare arbetar mer än låginkomsttagare. Hög- och låginkomsttagare i amerikanska storstäder antar jag. Men ändå. Allt fler med osäkra anställningar och ständigt närvarande på kontoret, eller snarare närvarande med kontoret eftersom det i allra flesta fall bara behövs en laptop och en mobiltelefon för att så att säga vara i tjänst. Om den här utvecklingen pressar den urbana medel- och överklassen till i praktiken minskad fritid så kommer det givitvis att sippra nedåt i klassamhället.

Nu har det gått en månad sedan jag skaffade kontor. Blev det någon skillnad? Lyckades jag vrida tillbaka klockan till industrisamhällets rutiner?

Det första jag gjorde var att köpa en ny laptop, en högst portabel mini-pc till vilken jag kan koppla in extern skärm och tangentbord både på kontoret och vid min arbetshörna i hemmet. Urkopplad är den dessutom mycket bekväm att ha i sängen där den i slutet av dagen också brukar hamna innan jag släcker vid midnatt. Min jobbtelefon är en mobil, ett till fast abonnemang vore inte ekonomiskt försvarbart, och den ligger ständigt i vänster framficka, i lekparken så väl som i TV-soffan.

Men jag får i alla fall en skön cykeltur fram och tillbaka genom stan varje dag och så har jag oftast med mig gårdagens middagsrester eftersom Dagens lunch blivit så förbannat dyrt med den ekonomiska krisens stigande matpriser. Och få saker känns väl så skönt kontorsaktiga som en brummande mikro med en matlåda av plast.