Foto: Kungahuset.se
Prinsessan Estelles dop var en absurd tillställning. Och då tänker jag inte på de tusen dagisungar som kommenderades ut i Kungsträdgården för att hylla monarkin. Eller att den politiska chefredaktören för landets största tidning, socialdemokratiska Aftonbladet, sänder webb-tv live från tilldragelsen. Eller att lilla Estelle är den enda bäbisen i landet som inte omfattas av religionsfrihet då hon som blivande regent enligt grundlag måste följa ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”.
Nej, jag tänker inte på det unika för just denna rojalistiska ritual utan på barndop som sådana.
Ett dop är inte ett namngivningskalas. Det är inte heller en ceremoni i vilken en unik individ välkomnas till världen. Genom dopet tas en ny själ upp i Guds gemenskap. I vårt land oftast den evangelisk-lutherska Svenska kyrkans gemenskap. Om det nu hade varit fråga om något så när vuxna medborgare så skulle jag inte invända. Men här i Sverige är den vanligaste åldern på ett dopoffer noll år.
Oskyldiga spädbarn bärs fram till altaret av de i många fall ljummet religiösa släktingarna vilka med sin närvaro befäster en sedvänja som passerat bäst-före-datum sedan länge. En kvarleva från en tid när En nation, En kung, En kyrka inte ifrågasattes av de flesta svenskar.
Jag är själv ett offer för denna tradition. Det var till och med min egen farfar som skvätte vattnet på mig och därmed så att säga hjälpte mig med de första stegen i de frommas öststatsparad. En marsch där kyrkans barntimma, morgonpsalm i skolan och konfirmation var några av de mer eller mindre obligatoriska vätskekontrollerna. Men trots att vägen sägs vara bred har jag därefter vandrat med försiktiga steg längs dikesrenen. Mitt medlemskap i Svenska kyrkan har jag dock aldrig sagt upp eftersom jag betraktar det som en kulturarvsskatt. Räknar mig också som svagt troende utan att för den skull kalla mig kristen eller ens religiös.
Det är faktiskt också i första hand utifrån mitt medlemskap jag vänder mig mot barndop. För barn tar givetvis inte någon större skada av att få en skvätt vatten på huvudet. Men den symboliska handling av tvångskristnande som ett barndop innebär är däremot ovärdig ett samfund för 2000-talet. Att vänta med dopet till konfirmationsåldern vore mer passande för en kyrka som är skild från staten och som vill verka i ett sekulärt, mångkulturellt samhälle.
Efter alla stormar kring kungahuset senaste åren så är det bara att konstatera att monarkin trots allt har en stark ställning i vårt land. Tyvärr. Så kanske kommer inte Estelle bli den sista tronarvingen som döps. Men låt henne för guds, och Svenska kyrkans, skull åtminstone bli den sista som tvångskristnas.
Publicerad i Kristianstadsbladet den 23/5-2012
Jag förstår faktiskt inte problemet. Jag är med i Svenska kyrkan på ungefär samma premisser som du och har inte heller låtit döpa mina barn men jag har ändå inga problem med dopet. Om det inte finns någon Gud (vilket verkar troligt) så är det som du själv skriver bara vatten och påverkar inte barnet på något sätt. Det kan snarare ses som att barnet erbjuds detta och att föräldrarna lovar att fostra barnet efter dessa principer. Eftersom föräldrarna är fria att fostra barnet efter de principer de själva väljer kan jag inte se varför detta löfte skulle vara något speciellt. Jag fostrar ju mina barn efter mina principer och det som skiljer mig från de som döper är väl att jag inte har någon ceremoni runt det hela.
Sammantaget kan man alltså säga att alla fostrar sina barn som de vill och vissa vill ha en ceremoni kring detta. Vad är problemet?
Nej, det är väl inget gigantiskt problem detta. Spetsade till rubriken lite. Hur individer (föräldrar) väljer att välkomna sina barn till världen är väl, inom vissa gränser, en privatsak. Min kritik handlar mer om hur landets största kulturinstitution går i otakt med det mångkulturella och sekulära samhälle jag vill att hon ska vara en progressiv kraft för.
På vilket sätt går Svenska kyrkan i otakt med ett mångkulturellt och skulärt samhälle genom att döpa barn?
Därför att det inte längre är aktuellt för alla barn som föds i landet. Svenska kyrkan är inte bara ett trossamfund i mängden, hur mycket ateisterna än önskar, utan en folkkyrka, vår största kulturinstitution och bärare av en tusenårig historia, där portarna ska vara öppna för alla, oavsett religion.
Bra att fokusera på det viktigaste. Annars skulle man lätt kunna hamnat snett och ondgjort sig över det bisarra faktum att vi föder upp barn för ett speciellt ämbete. Barn som indoktrineras från födseln för detta. Man skulle kunna misstänka att det till och med finns något i lagväg som förbjuder sådana övergrepp. Men traditioner ska förstås respekteras.