Sergeant Bergmark vid Drottningholms slott för ett kvarts sekel sen

Högvakt och rysk landsättningsstrategi. Haubitsteknik och närstrid medelst bajonett. Vip-kö till markan samt den mindre angenäma fältövningen att i snöstorm gräva samt övernatta i snöbivack. Kadettskolan på I 21 i Sollefteå känns ofta som en svunnen tid men trots att vi inte har allmän värnplikt längre har den svenska försvarsmakten inte ändrats i grunden.

På Folk och Försvars årliga konferens i Sälen uttryckte utrikesminister Margot Wallström idag en önskan om ett återinförande av allmän värnplikt. Hon talar om en ”modern” värnplikt för både män och kvinnor där det går att välja om man vill göra den militärt eller civilt. För den senare nämner hon katastrofhjälp och att ”välkomna nyanlända till Sverige” som exempel på uppgifter som skulle kunna vara aktuella.

Jag håller med om att ett återinförande av värnplikten skulle kunna vara något bra. Men inte för att skänka staten gratisarbete eller, som uttryckts i debatten, för att stärka demokratin genom att vi alla under en del av våra liv tvingas ta ansvar för nationens väl. Den senare statssocialistiska idéen om att fostra medborgarna hör inte hemma i ett modernt samhälle. Däremot behöver behöver vi fortfarande ett försvar om än inte så kostsamt som dagens vilken dessutom förmodligen inte står pall för vare sig terrorhandlingar eller ockupation av vårt land av främmande makt.

Förutom Feministiskt Initiativ verkar de flesta, från höger till vänster, fortfarande ställa upp på själva grundantagandet – att Sverige behöver ett reguljärt försvar. När Fi:s Gudrun Schyman och Veronica Svärd i en debattartikel i Expressen häromåret ifrågasatte detta så fick partiet utstå mycket spott och spe. Trots att deras inlägg inte var mer kontroversiellt än att de pekade ut det uppenbara – att militarism och maskulinitet är intimt förknippade med varandra.

För har vi verkligen rätt fokus i säkerhetspolitiken? Vilka faror är det som tillåts dränera statsbudgetar och anges som skäl för krigsockupationer? Vems säkerhet värnar vi? Lika många kvinnor dör varje år i USA till följd av mäns våld mot kvinnor som antalet döda i attackerna mot World Trade Center och det könsrelaterade våldet är enligt Amnesty International det enskilt största hotet mot människors säkerhet. Våldet mot kvinnor ses fortfarande i hög utsträckning som ett problem att lösa i den privata sfären. I den internationella säkerhetsdebatten är frågan knappt ens skönjbar trots FN:s deklarationer och resolutionen 1325 om krigs påverkan på kvinnor och barn. En resolution som tillkom så sent som år 2000.

Så peace, love and understanding ska få krigshökarna att bli duvor? Nej, våld behövs ibland som sista utväg. Men när exempelvis Birgitta Ohlsson, Folkpartiets utrikestalesperson, i ett svar till Fi:s debattartikel påpekade att genusteori varken stoppar Putin eller Islamiska staten har hon visserligen rätt men det inte är ju inte alls ett argument för det svenska försvar vi har idag med uppgift att värna svenskt territorium. Fascisterna i IS måste stoppas genom våld, i praktiken stöd till det väpnade motståndet, men för att bekämpa, helst avskräcka, ett verkligt angrepp på vårt land krävs nog ett helt annat försvar. Alternativet är att mångdubbla anslagen och bidra till kapprustning samt ökad militarism. Och att i det läget kräva det enda rimliga – att svensk vapenindustri och export ska läggas ned – kommer vara mycket svårt.

Vi borde skrota den kostsamma modell vi har idag och istället bygga upp ett folkförankrat försvar där kvinnor och män under en allmän värnplikt utbildas i civil olydnad och gerillataktik. Med andra ord bygger vi om grunden fullständigt och inriktar oss på krigsföring efter en ockupation istället för dagens, icke trovärdiga, idé om att vi ska kunna slå tillbaka ett angrepp direkt. Detta behöver inte stå i motsättning till professionella antiterrorstyrkor eller internationella insatser men kommer förmodligen innebära att den eventuella ryssen och andra intresserade ostört kommer kunna ”kränka” vårt territorium vilket ju händer titt som tätt. Men utan ett reguljärt försvar finns ju inget taktiskt behov av att värna kuster eller luftgränser.

Min lumpen på kadettskolan känns avlägsen. Men utan att ha ändrat mina grundläggande värderingar har jag sedan länge insett inte bara det privat meningslösa med att jag slösade två av mina ungdoms somrar där utan också det lönlösa i att svensk försvarspolitik fortsätter i samma spår som under 1900-talet. Prioritera istället ett försvar som utgår från riktiga katastrofer, som fientlig ockupation av landet och terroristhandlingar. Det är, till skillnad från civilt tvångsarbete och medborgarfostran, en inskränkning av individens frihet som 2016 fortfarande går att rättfärdiga.