Nästa helg håller Sverigedemokraterna till sist sitt omskrivna Riksårsmöte. Det är ett möte som föregåtts av händelser som reser frågor kring delar av Sveriges vänsterrörelse.
Först måste det slås fast. Sveriges politiska historia rymmer inte många spår av vänsterextremism. Politisk extremism är visserligen ett vitt och över tid föränderligt begrepp men de flesta är nog överens om att begreppet innefattar våldsmetoder i syfte att tvinga fram ett systemskifte. Om man med vänsterextremism då menar någon slags motsvarighet till de våldsbenägna grupperingar som alltid funnits på högerkanten så får man leta med förstoringsglas i historieböckerna.
Militanta vänstergrupperingar har dock satt en hel del avtryck. I modern tid har konfrontationer med poliser och nazister i samband med exempelvis motdemonstrationer och husockupationer kanske varit det som skapat fetast rubriker. Inte sällan har dessa aktioner, trots våldsinslag, haft ett inte obetydligt stöd hos allmänheten och den etablerade arbetarrörelsen och vänstern. Anledningen är att det våld som förekommit följt en utbredd folklig moraluppfattning – rätten att försvara sig. Anledningen, ”den goda saken”, och medias skildringar av händelseförloppen är förstås viktiga. Men trots det följer det folkliga stödet vid varje militant aktion nästan en formel: Ju kraftigare våld desto tydligare måste försvarssituationen vara. Och ju otydligare våldet varit en fråga om försvar desto mindre stöd.
Exempel: Karl den tolftes staty i Kungsträdgården i Stockholm ockuperades av folkmassor, varav många barnfamiljer, ett par gånger under nittiotalets 30 november-demonstrationer. Våld förekom i försvaret av statyn men aktionerna fick brett stöd. I andra fall som när aktivister försvarat sina ockuperade hus har stödet varit mindre eftersom de innan aktionen beväpnat sig med tegelstenar, träpåkar etc. Därmed har de på grund av misstänkt uppsåtlighet dömts hårdare av opinionen
Oavsett opinionsvindar så har svensk militant vänster sällan överträtt extremismens gränser. Den senaste tiden har dock vänsteraktivister flera gånger varit ute på hal is.
Inför riksdagsvalet i höstas ville kampanjen Osynliga partiet sätta klasskampen på dagordningen genom spektakulära aktioner. Mycket var bra, fräckt och roligt men när de osynliga krossade rutorna på Centerpartiets lokaler i protest mot deras förslag på arbetsmarknadsåtgärder överträdde de en mycket synlig gräns. Ett parti är ingen myndighet. Man behöver inte sympatisera för att förstå symboliken, missnöjesprotesten, med en gatsten genom rutan på exempelvis arbetsförmedlingen. Men krossar samma gatsten expeditionsfönstret på en öppen, politisk förening på grund av deras åsikter så signalerar den något helt annat. Missnöjesyttringens fy fan kan nu uppfattas som ett hotfullt håll käften.
Sverigedemokraterna må ha en skrämmande människosyn. De är ändå ett öppet politiskt parti med företrädare som ställer upp i parlamentariska val. Partiet spelar gärna martyrrollen och säger sig vara förföljda av motståndare och etablissemang. Vad som är sant, falskt eller något överdrivet däremellan i deras utspel till media är svårt att veta. De som har bäst koll på hur utsatta SD verkligen är torde vara Säpo men när deras årsrapporter släpps har nyheterna om de påstådda angreppen allt som oftast redan svalnat.
Hur som helst. Fakta är att Sverigedemokraterna haft svårt att boka lokal för sitt Riksårsmöte. Lokaler har till och med avbokats på grund av hot från antifascister. Fakta är också att SD:s partiledare Jimmie Åkesson under en intervju häromveckan med danska journalister om just dessa hot var nära att träffas av en sten som slungades av en ung maskerad gärningsman som cyklade förbi. Händelsen har visats på dansk TV.
Vare sig de etablerade partierna eller den breda arbetarrörelsen och vänstern verkar särskilt angelägna att värna mötesfriheten i det här fallet. Det är som sagt också svårt att säga hur pass omfattande kampanjen mot Sverigedemokraterna är. Men de exempel som finns räcker för att konstatera att metoderna är långt från rätten att försvara sig.