Peter Tillbergs Blir du lönsam, lille vän?
En timmes läxhjälp kostar på den så kallade fria marknaden runt tre hundra kronor. Sedan årsskiftet går det att göra rutavdrag men många har ändå inte råd att köpa in tjänsten. Att våra skattepengar används till detta är givetvis förkastligt. Men överhuvudtaget visar allt fokus på läxor, med eller utan hjälp, hur premisserna för skoldebatten lett oss käpprätt in i en upp-och-nervänd föreställningsvärld där tvång är frihet och betyg detsamma som lycka.
Om vi slutar ställa de grundläggande ideologiska frågorna så blir all politik meningslös. Då reducerar vi politiken till en tävling om väljarnas gunst, till en karriärsväg bland andra för makthungriga. Efter ett barbariskt 1900-tal är en frihetlig människosyn om individens okränkbarhet dominerande, men bara i teorin. I den krassa verkligheten går vi på vissa samhällsområden idag till och med bakåt mot en mer auktoritär ordning.
”Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund.” Så lyder den inledande meningen i läroplanen. Skolans roll för en demokratisk utveckling av samhället kan knappast underskattas. Näst efter familjen torde skolan vara den sociala gemenskap som starkast präglar hur nästa generation medborgare kommer att lösa samhällsproblemen. Till skillnad från familjen är också skolväsendet tvingad, indirekt på uppdrag av folket, till demokratisk fostran av våra barn.
Men fungerar skolan så som det är tänkt? Går den åt rätt håll, till gagn för demokratisk utveckling och ”individens frihet och integritet”? Hur kan läxor, skolarbete som eleven utför hemma på kammaren och inte i grupp, gynna demokrati? Vilka individers frihet värnas när det dessutom går att köpa hjälp med det arbetet?
Frågorna kan tyckas retoriska men när betygs- och läxhetsarna lagt beslag på skoldebatten är de befogade. Betyg i lägre årskurser och katederdiciplin kommer inte lösa de sociala problem skolorna brottas med. I demokratiskt avseende är auktoritära lösningar dessutom alltid kontraproduktiva.
Ok. Att flytta på mobbare och förbjuda mobiltelefoner under lektionstid med mera är givetvis nödvändiga auktoritetsåtgärder. Att politikerna understryker dem för att råda bot på lärarkårens påstådda villrådighet är förstås bra. Men en övervägande majoritet barn är faktiskt mottagliga för att se sig själva som fria individer i ett socialt sammanhang och växa som ansvarstagande medborgare. Och som jag tidigare skrivit så kräver detta att vi bejakar klassen och skolan som kollektiv och inte arenor för konkurrens mellan individer.
I diskussionen hörs idag nästan inga röster om den viktigaste personen för att skapa en bra skola – eleven. Avklarade läxor och bra betyg innebär inte automatiskt ett bättre samhälle och, viktigast, inte nödvändigtvis en friare och lyckligare individ. Utgångspunkterna för skoldebatten handlar snarare om hur tillväxtsamhället på sina villkor ska tillgodoses med arbetskraft.
Publicerad i Västerbottens-Kuriren