I socialdemokraternas nyligen offentliggjorda valstrategi påstås att det ”personliga samtalet är den mest effektiva metoden”. Följdaktligen är dörrknackning en högprioriterad taktik.

Och Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund skrev i onsdags en debattartikel i Aftonbladet att han ska ut och träffa ”verklighetens folk” under en ”köksbordsturné”.

Min syn på demokrati är inte att jag, eller någon annan medborgare, ska behöva bjuda någon pastor på bullar i hemmet för att få del av härligheten. Basdemokratiska idéer kan inte handla om att som enskild individ föra fram önskemål till någon dörrknackande makthavare, utan om att organisera sig i kollektiv som själv fattar besluten.

Men jag hyser inget agg mot politiker. De är väl som folk är mest och om sanningen ska fram så är det väl en högst allmän mentalitet som här stör mig.

Liberaler och socialister, utomparlamentariker och politiker, socialbidragstagare och etablissemang. Sällsynt synes mig den svenska medborgare vara som inte definierar sig med makten. ”V å r t rättssamhälle är ruttet” kan man höra en rättslös revolutionär säga. ”V å r a företag flyr landet” är inte en ovanlig kommentar av en medellös borgare.

Jag tänker inte så. Jag tänker att så länge Bill Gates förmögenhet inte satts in på mitt personkonto så vägrar jag ta budgetansvar för vår så kallade demokrati. Om jag inte väljs till VD över både Volvo och Ford så tänker jag inte heller betrakta mig själv som skyldig för bilindustrins miljöeffekter. Om jag inte genast görs till enväldig führer över EU så kommer jag inte heller uppge lämpligt antal kilometer taggtråd längs unionens gränser. Att jag har bredband, körkort och deltar i parlamentariska val har mycket lite med saken att göra.

Ok. Jag tar i lite men ni fattar. Endast över den dagordning jag själv är medskapare till kan j a g känna mig ansvarig.

Jag talar inte i första hand om maktlöshet. Tvärtom besitter folkflertalet en kollektiv makt som inga arméer i världen kan besegra. Ty saliga äro de som sätter sig. Samtidigt. I stora och små frågor. På arbetsplatsen och i hemmet. I Europeiska Unionen och i Malmö. Makten kan fördelas överallt och där jag är delaktig på lika villkor, där kan jag också prata om ett ”vi”.

För JAG är inte VI med systemet även om den vill få mig att tro det och har en hel kader nyttiga idioter som i alla möjliga sammanhang talar generellt om ”oss” och om ”vårt” samhälle. Symboliskt kan det inte vara tydligare än att ha en sådan ”demokratins tjänare” vid sitt köksbord. En del av dem bluddrar intellektuellt också. Om något förbannat samhällskontrakt som förpliktigar mig som medborgare. Värsta bokklubbsknepet. Först dimper det ner lite välfärd och dumburksunderhållning i brevlådan. Sedan när man blivit äldre och läskunnig så är man bunden till plikter.

Inför valet 1976 hade socialdemokraterna beslutat att partistyrelsen skulle ut och knacka dörr. Finansminister Gunnar Sträng var dock inte med på noterna och i ett ilsket samtal till partiexpeditionen ska han ha skällt ut Sten Andersson: ”Jag ska alltså knacka på hos Svensson, bocka mig och säga: 'Skulle herr Svensson vilja vara så vänlig att rösta på mig, Gunnar Emanuel Sträng?' Det är förbanne mig inget annat är prostitution och det undanber jag mig.”

Så ser den andra sidan av steken ut. Att leka demokrati kring ett köksbord är lika förnedrande för politikerna som för oss andra.