Livet har kanske en ändhållplats men stannar inte på några givna stationer under resans gång och det går definitivt inte på räls.
Fram till mitt tjugofjärde levnadsår var livet lätt. Från en kärleksfull kärnfamilj till glada studentdagar i en tid när man kunde leva på CSN och humaniora fortfarande var ämnen för självbildning och inte tentor. Som på räls kändes det allt men det var förstås en falsk trygghet. För de senaste tolv åren har jag drabbats av fem, sex olyckor av sådan dignitet de flesta nog får en av i sitt liv. Och jag har lyssnat på olycksexperterna men inte har det skyddat mig. Trots det har jag under dessa år funnit lyckan i en ny kärleksfull kärnfamilj och jag klarar mig idag bättre än bra utan bidrag från studiemedelsnämnden.
Men i höstas insjuknade så min närmaste vän och älskade, min fru, i leukemi. Efter att ha spenderat senaste halvåret på MAS i Malmö och på lasarettet i Lund är hon sedan ett par veckor äntligen tillbaka hemma. Min fru kommer vara sjukskriven resten av åren och jag förblir föräldraledig med vår yngsta. Vi har tre barn i åldrarna 1, 6 och 11. Även om jag fått mycket hjälp, allra mest av fantastiska svärmor, så har jag i alla fall något fått känna på slitet i den ensamstående förälderns grottekvarn. Men när den första paniken över den nya familjesituationen hade lagt sig och vardagsbestyren faktiskt började funka, ja då jävlar dyker det upp en sådan där expert som påstår sig känna livets mysterier och vilken räls som leder till lyckan. Hon har också någon slags karta, eller snarare högteknologisk GPS, som hon kallar ”funktionell magnet-resonans-imaging”?!
Denna professor i neurobiologi påstår att ”könet sitter i hjärnan” och att vi pappor inte är lämpade att vårda små barn. Inte nog med att de som under spädbarnstiden mest umgås med pappa riskerar att i vuxen ålder bli nervvrak och knarkare enligt forskaren Annica Dahlström. Vi pappor är farliga för våra hjärtegryn redan från dag ett eftersom vi har dålig känsel i fingertopparna!
Ok. Jag erkänner villigt att redan när biologister öppnar munnen så ser jag en sataniskt leende dr Mengele smygande i faggorna. Men nu snackar vi alltså om en professor i neurobiologi som forskat i åratal om kvinnors och mäns hjärnor.
Efter att den upprörda debatten hade valsat runt ett tag så gjorde Annica Dahlström i alla fall ett mjukare utspel på DN Debatt. Nej, kvinnor har inte lägre IQ än män. Och feminism är inte oförenlig med biologi. Ja, överhuvudtaget så verkar det luddigt vad som är en kvinnohjärna och en manshjärna eftersom en man kan ha ”typisk kvinnlig hjärna” och en kvinna kan ha ”en manlig typ av hjärna”. Men, eller aber som professor Dahlström kanske skulle säga, det finns trots allt skillnader eftersom ”kunskaper om hur hjärnan hos merparten män och merparten kvinnor skiljer sig bearbetas intensivt med hjälp av funktionell magnet-resonans-imaging”.
Ehh? Vårt yngsta barn är adopterad och skulle sluppit både pappa och samtliga andra könsvarelser utan fingertoppskänsla om hon blivit kvar på barnhemmet i Etiopien. Men utan amning och på grund av de plötsliga nya familjeomständigheterna i höstas har hon till skillnad från våra hemmagjorda knoddar istället blivit en pappig baby. Alltså, eller ergo som professor Dahlström kanske skulle säga, så hänger hennes framtid helt på om jag inte har en enligt funktionell magnet-resonans-imaging typiskt manlig hjärna.
Jag har ingen aning om vad detta betyder och ärligt talar bryr jag mig inte. Jag tror inte att livet går på räls.