Wikileaks avslöjanden forsätter att skapa rubriker. Senast om hur USA ville sluta ett formellt avtal om hur ”kriget mot terrorismen” skulle föras på svensk mark men att tjänstemän från svenska UD och justitiedepartementet ville fortsätta hemlighålla samarbetet på grund av dess politiska känslighet.

Nyttan av varje enskilt avslöjande kan förstås diskuteras. Men för världens makthavare råder inga nyanser. Wikileaks sätter oskyldiga människors liv, ja banne mig hela världsfreden, på spel. Tja. Visst undergrävs det diplomatiska samtalet liksom förtroendet makthavare emellan, men vilka oskyldiga människor har drabbats? Och på vilket sätt är det i n t e till gagn för demokratin att smutsiga regeringshemligheter avslöjas? Det är inte Wikileaks eller de medier som vidarebefodrar uppgifterna från deras läckor som är svaren skyldiga.

Att den svenska regeringen skulle avvisat USA:s önskan om formellt avtal, i syfte att undvika att det hamnade på riksdagens bord, är i min värld sånt som statsråd och regeringar ska avgå för. Förutsatt att det är sant förstås. Likväl är det bara ETT avslöjande och i virrvarret av uppgifter från Wikileaks med följande diskussioner och smutskastning så finns det ett grundläggande maktkritiskt perspektiv att hålla i minnet: Makthavare må vara diktatorer eller tilsatta under folkvald flagg. De kan kalla sig liberaler eller socialister. Förr eller senare står deras intressen i konflikt med demokratins.