På omslaget av tidskriften Arena (nr 4/2004) stirrar en kostymklädd man med tom blick på läsaren. "Rädda oss från den kollektiva sinnessjukdomen – Manspsykosen" står det därunder. Näsblodet som rinner ned till mannens haka förstärker budskapet om det akuta behov av botgöring som redaktör Karolina Ramqvist för fram i tidningens inledning. "Hösten 2004 är det inte längre viktigt för feminister att övertyga i fråga om heterosexualitet och förmåga att tycka om män. Vi kan säga rakt ut att manligheten är ett problem för alla."

Så hur lyder diagnosen? Vad är det för fel på manligheten i 2000-talets decennium? Ja, en hel del diskussioner i ämnet har redan hunnit avverkats under senare år. Fler diskussioner verkar det också bli framöver. Men risken är uppenbar att vi kommer att fortsätta prata förbi varandra.

Kriminaliteten, trångboddheten och utanförskapet i stadsdelen Rosengård  har under vinern diskuterats flitigt i Malmö. För några av debattörerna ligger lösningen i att "stärka fädernas roll". Eller som det också heter: "upprätta familjen". För det är faktiskt så det låter mest numera. En socialkonservativ universalmedicin som dyker upp i de flesta sammanhang där "man" och "familj" uttalas i samma mening.

Jag misstänker att Karolina Ramqvist inte håller med. Jag gör det i alla fall inte. Så låt oss vara tydliga om problemet.

I uppdrag: pappa (Albert Bonniers förlag), skriver en rad mediasnubbar personliga och lättsamma texter om hur det är att vänta barn och att bli farsa. Anders Nunstedt, musikredaktör på Expressen, skriver om hur tiden och det sociala umgänget sakta men säkert försvunnit under de två år han varit förälder. "Dagisfröknarna är mina nya kompisar. Jag snackar med dem om allt möjligt och förtränger behovet av djupt manliga relationer. Häromdagen pratade jag om klimakteriet med en av dem. Tur att jag har mina arbetskamrater. Jag kan låtsas att de är mitt grabbgäng".

Flera av de medverkande i boken vittnar om liknande erfarenheter av föräldraskapet. Om tid som rinner iväg som vatten i ett läckande såll, om barn som förbränner all energi och så vidare. En någorlunda modern man som tar lite ansvar i familjelivet isoleras ganska snart från grabbgänget synes det.

Stephan Mendel-Enk har tänkt vidare på bland annat mannens ensamhet. Den mycket uppmärksammade Med uppenbar känsla för stil (Atlas förlag) tar avstamp i Stephans arbete som sportkrönikör på DN och skribent i fotbollsmagasinet Offside. Han vill visa att de manlighetsideal som råder i de hyllade idrottshjältarnas värld inte skiljer sig nämnvärt från dem som finns i dess skuggsida – huliganismen. Ja, att den dominerande manligheten på det hela taget är en våldsideologi.

För hur vi än vrider och vänder på saken. Hur vi än letar förklaringar i droger och hederskulturer, i psykiatrin och i skolväsendet, så finns det en generalisering som inte går att ifrågasätta: Att det är män som begår våldsbrott.

En av de intressantaste trådarna i Med uppenbar känsla för stil är funderingarna kring den sociala oförmåga som leder till mäns ensamhet. Stephan Mendel-Enk talar inte bara om de unga män på glid som är överrepresenterade i kriminalstatistiken utan också om oss som så att säga utgör normen – medelålders medelklassmän. Om sådana som medarbetarna i uppdrag: pappa. Så kallat moderna familjemän som efter 30 år fyllda inte vet hur man skaffar sig nya kompisar när grabbgänget upplösts eller dragit vidare. Förut fanns ju fotbollslaget, skolan, lumpen och för de flesta av oss löste det sig av sig själv. Men med stadgade förhållanden och fler att ta hänsyn till är det få av oss som klarar av att hålla umgänget utanför familjen levande. Något som dubbelarbetande familjekvinnor dock oftast klarar utmärkt.

Nå. Även i gänget är mannen ensam. I vår kultur förutsätter vi att män har latenta, närmast biologiska, våldstendenser. Den homosociala fostran i knattelaget, lumpen etcetera som traditionellt setts som ett sätt att stävja våldet är nog snarare det starkaste bränslet. Dess ständiga tävlan om positioner i hierarkin och dess förakt för svaghet är inte bara två av stenarna i isoleringscellens murar utan är förstås också viktiga beståndsdelar i det våldsideologiska bygget.

Ja, manlighet har blivit ett hett ämne. Skrev jag att Kvinnovetenskaplig tidskrift (nr 1-2 2004) hade tema Män och Manlighet? Hur som helst. Många röster kommer säkerligen att tala om de goda föredömena, om de så kallat sjyssta männens roll i familjen. Men i grunden handlar problemet till stor del kanske om en sociokulturellt betingad och samhällsfarlig ensamhet som måste brytas en gång för alla. I alla fall torde jämställdheten kommit en bra bit på vägen när män på ett djupare plan och under lika villkor börjat tala med och lyssna på andra män och kvinnor.

Av det vi i dag kallar manlighet är intet av godo.