”Om du inte kommer in och lägger dig NU så får du inte gå till skolan imorgon.”
På senare år har jag ibland hört Hin Håle gorma så det ekar över Möllevångstorget. Det är min röst han lånar för de mest motsägelsefulla utsagor. Visst är det märkligt?
Som småbarnsförälder med småbarnsförälderumgänge har jag med tvivelaktig empiri kommit fram till att det finns två sorters blivande föräldrar. Dels de som vid första positiva clearbluetest genast springer till biblioteket och lånar all upptänklig littteratur om babyskötsel. Sedan har vi de som efter läkarbesök med hundraprocentigt konstaterad graviditet coolt rycker på axlarna och fastslår att ”om så många idioter lyckats fostra barn så kan det omöjligen vara någon konst”. Givetvis utan att refleketera över varifrån alla idioter härstammar.
De senare släktet kände jag samhörighet med vid budet om vår förstföddes ankomst för sju år sedan. Men med den massiva påtryckning som en blivande förälder av idag utsätts för kände jag mig ändå nödgad att läsa på lite. Men varken Dick Sundevalls Du ska bli pappa, en bok i vilken varannan mening inleds med de broderliga orden ”Du och Din kvinna…”, eller barnläkare Lars H Gustafssons Barnapappa gav mig några tydliga direktiv inför kommande dilemman. Även om den senares djupa humanism väl harmonierade med det enda alster om uppfostran vår bokhylla ditintills innehållit: Joel Springs frihetliga klassiker Frigörelsens pedagogik.
Frihetlig. Just det. Så var det ju det uppväxande släktet skulle blomstra. Inga regler. Ingen repression. Det var slagorden. Men så blev det förstås inte och för varje nytt steg våra små tar så är deras föräldrar numera beredda på att retirera ett lika stort kliv bort från idealen.
Skolpremiären var det bästa som hade hänt storebror Joel sedan mamma och pappa förstod att shoot’em up-spelen man tankar ner gratis från nätet är en mycket bättre fritidssysselsättning än de svindyra men ack så fiberrika CD-spelen från Levande böcker. Följaktligen var hot om att inte få gå till skolan i händelse av sömnbrist mycket effektivt. Något förstås fullständigt irrationellt för en människa som för inte så länge sedan hävdade att skolan tillsammans med värnplikten är de mest vansinniga institutioner mänskligheten frambringat näst efter koncentrationslägren. Men synd att nyhetens behag lägger sig fort. Idag, när Joel går i tvåan och redan är en rutinerad elev, blir varje tecken på att föräldrarna sympatiserar med hans skoltrötthet en anledning till sjukskrivning. Så återstår bara ännu tuffare hot..
Ja, det är reträtt på alla fronter nu. Innan cykelpremiären i Folkets Park ryckte pojkens mamma bort de färgglada klistermärkesblommorna från den medvetet valda och därför könsneutralt gula cykeln. ”För tjejigt”. ”Kan ju bli retad”. Korgen på styret stod sedan på tur att i konformismens namn avlägsnas. Det känns som en evighet sedan vår lille vapenfetischist lyckligt ovetande om könsnormer och transformers på TV3 tultade runt i sandlådan, som vanligt iklädd sin röda overall, då den något konservative mannen i lekparken frågade: ”Vad heter hon”. Vi svarade: ”Joel – det är en pojke”. Mannen replikerade: ”Men h o n har ju röda kläder!”. Vi log överseende. För det var då det. Idag finner vi tröjor med batman, spindelmannen, pokémon och diverse supermanliga fotbollshjältar i garderoben där plaggen förr alltså var röda, eller möjligtvis egenhändigt batikmönstrade.
Ja, visst är det märkligt att våra mest underbara medmänniskor står ut med att tillbringa så stor del av sina liv med idioter?