Vridbar tv från 1959

OS är över och i veckan har vi kunnat se en rad nya program och säsongspremiärer i tv. Trots många fler kanaler än på den tiden det bara fanns två så upplever jag ofta tablåerna som trånga. Även utan OS.

Förklaringen är förstås att konkurrensen likriktar och då hjälper inte alltid fler kanaler och utökade sändningstider. Men det är bara ena sidan av myntet. Konkurrensen utvecklar också. I veckan har vi exempelvis kunnat se två premiärer där jakten efter största möjliga målgrupp också är positivt i utvecklandet av nya format.

I premiären av TV 4:s Fuskbyggarna fick vi följa en familj som byggt ut sin villa i Huddinge. Hantverkarna förstörde dock stora delar av huset och familjen tvingades bo i sin källare. Fuskbyggarna är något slags mellanting, både undersökande journalistik och dokusåpa där Lennart Ekdal ställer de ansvariga byggföretagen till svars medan Martin Timell fixar till hantverkarnas misstag.

Genreöverskridandet i Fuskbyggarna är visserligen nytt men att göra det allvarsamma lättsamt och vice versa har pågått en längre tid. Nya serien Åh Herregud! är ett steg i den processen. Fast då omvänt. Ett program som diskuterar något, för tv-mediet, så smalt som kristendom men med folkkäre spillevinken Jonas Gardells tro och tvivel som utgångspunkt. Givetvis hoppas SVT med detta grepp på betydligt högre tittarsiffror än vad program om andlighet vanligtvis brukar få.

Första avsnittet av Åh Herregud! känns som ett enda långt intro där olika miljöer och människor passerar snabbt förbi och det är svårt att bedöma var det hela kommer landa. Men några frågetecken hinner i alla fall resas kring den gammaltestamentliga psykopat och historiska kompromiss till Skapare vi fick möta i Gardells bok Om Gud. Att vi får följa en teologiskt bevandrad komiker som skämtar om sina jesuskomplex och porrsurfarvanor och därtill kaxigt påstår sig kunna bevisa att Gud inte existerar men likväl vittnar om sin starka gudstro – det kommer knappast bli tråkig tv.

Man kan välja att se det ytliga i Gardells flamsiga framställning av teologiska bryderier och i att seriösa Ekdal har mysiga Timell som sidekick. Men vi lever i en kommersiell värld och konkurrensen utvecklar också mediet. Även om kanalutbudet likriktas av jakten att nå så många målgrupper som möjligt, så föds hela tiden nya format. Och så snart en programidé slår igenom följer konkurrenterna efter och då krävs nya idéer osv.

För program med någon slags folkbildande ambition, som Åh Herregud!, är det ju inte heller fel om folk också tittar.

Sedan undrar jag när vi får se, eller välja att inte se, SVT Sport. Trots alla redan existerande kanaler fick vi som följer True Blood vänta på säsongspremiären ända till månaden mars. Bara för att det visats obegripliga sporter som curling och skidskytte på tv. Sååå 1900-tal.