”De beter sig som ett band som inte har repeterat”, säger PR-konsulten Paul Ronge om Miljöpartiets kommunikationsarbete om sin nuvarande kris. Det har skrivits en hel del om partiets mediehantering. Mycket tyder på att det också handlar om en ideologisk kris och istället för att blåsa upp futtiga symbolfrågor som handskakningar borde medierna granska vilka slags krafter som tillåts inom partiet och hur långt kulturrelativismen sträcker sig.
Efter stormarna kring miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Khan, som kandiderade till partistyrelsen, har också en skånsk skandal kring partiet nu dykt upp. Detta efter att det visat sig att Kamal al Rafai, som sitter i partiets styrelse i Burlöv, bjudit in salafisten och imamen Salman al-Ouda.
Det började med avslöjandet om att bostadsminister Mehmet Kaplan varit på middag med företrädare för högerextrema turkiska gruppen Grå Vargarna. Med på middagen var också den islamistiska högergruppen Milli Görüs svenska ordförande liksom Turkiska Riksförbundets vice ordförande. Den senare fick nyligen avgå efter att han kallat armenier för hundar.
Visst kan man hamna i fel middagssällskap men Kaplan själv har tidigare varit emot ett svenskt erkännande av de turkiska folkmorden på armenier och assyrier för hundra år sedan och 2010 argumenterade Kaplan för att riksdagen skulle rösta nej.
Men Kaplan är inte ensam miljöpartist med svajjig demokratisk kompass. Tidningen Arbetaren skrev i onsdags om en intervju i Turkiska ungdomsförbundets tidning EuroTurk inför valet 2014. I den svarade Mp-politikern Derya Uzel Senor på frågan om hur Miljöpartiet kommer driva vidare riksdagens beslut angående folkmorden. ”Vi kommer att arbeta för att beslutet inte ska verkställas i regeringen”, sa hon då.
När Yasri Khan, kandidat till partistyrelsen och ordförande för Svenska muslimer för fred och rättvisa, sedan skulle intervjuas med anledning av Mehmet Kaplans avgång vägrade han skaka hand med den kvinnliga reportern. Att folk får hälsa på det sätt de själva finner respektfullt är självklart. Men man kan tycka att en politiker i första hand borde ha förstånd nog att tillmötesgå medborgarnas skick och fason istället för tvärtom. ”Vill medborgaren ta i hand, så är det hand som gäller. Vill medborgaren hälsa genom att lägga handen över hjärtat så lägger man själv handen över hjärtat”, som Birger Schlaug enkelt uttrycker det på sin blogg.
Hur som helst var handskaknings-gate en storm i ett vattenglas och hade väl knappt ens uppmärksammats om det inte vore för att de föregicks av rubrikerna kring Kaplan. Men när man trodde att den mest akuta krisen var över så seglar det alltså upp en skånsk skandal på samma tema.
Kamal al Rifai, som förutom styrelseledamot i partiet även är ordförande i Syriska föreningen i södra Sverige, har bjudit in den världskände imamen Salman al-Ouda till en gala för Syriens barn i Malmö Folkets park nu på lördag. Imamen har gjort antisemitiska uttalanden, kallat Förintelsen för ”en myt av enorma proportioner” och beskrivits som mentor åt Usama bin Ladin. Även om han han idag i alla fall tar avstånd från den våldsamma jihadismen är han fortfarande en bokstavstrogen salafist och står för en religiös fundamentalism oförenlig med demokrati.
Om inte annat så borde vanligt sunt förnuft hindra partiets förtroendevalda att umgås och själva befrämja extremistisk dårskap. Visst korrumperas i någon mån alla politiska partier i sin strävan efter makt men Miljöpartiets kris handlar i grund och botten inte om dålig mediehantering utan om ett parti med uppenbarligen ovanligt svag ideologisk ryggrad. Vi som är för mångkultur och en generös flyktingpolitik, till vilka Miljöpartiet trots sitt svek i höstas ändå måste räknas, får inte i det viktiga mångfaldsarbetet dagtinga med grundläggande demokratiska värderingar.
Vilka krafter tillåts verka inom partiet? Hur långt kan kulturrelativismen sträcka sig i olika enskilda frågor, som den om religiösa friskolor? Nu sitter man i regeringen och tiden som frifräsarpartiet för en medelklass med dåligt miljösamvete är över. Journalistkåren, där många röstar grönt, har ofta beskyllts för att behandla Miljöpartiet med sidenhandskar. Nu är ett bra läge att bevisa motsatsen.