Kung Carl XVI Gustaf firar nationaldagen på Skansen 2009

På måndag är det nationaldag i Sverige. Samtidigt är landets monark utsatt för en mediestorm som inte liknar någon tidigare då han behandlas ungefär som vilken kändis som helst.

I det pågående drevet mot kungen är det inte mycket som är konstruktiv kritik av monarkin. Nog finns det säkert en del påstådda överträdelser av makt och myndighet, exempelvis saker Säpo tidigare anklagats för, som är viktiga att belysa. Men en hel del av det som rapporterats är bara snaskigt och har lite att göra med den viktigare debatten, om statsskicket och nationalistiska inslag i den svenska kulturen generellt.

Nationaldagen och kungahuset kan förstås betraktas som två olika sidor av samma mynt, som forsterländska kvarlevor från en fördemokratisk epok. Men till skillnad från monarkin är nationaldagen inte folkligt förankrad. En historisk tillbakablick visar att dagen snarare är ett fiasko, kanske de svenska helgdagarnas största flopp.

 

Nationaldagen en historisk flopp

Nationaldagen är helt igenom överhetens påbjudna firande och har så varit sedan starten. Det började med att Skansens grundare Artur Hazelius år 1893 ordnade en ”nationalfest till firande af våra historiska minnen” i sin park. Valet av dag, den 6 juni, gjordes av två historiska orsaker. Dels hade Sveriges grundare, Gustav Vasa, denna dag år 1523 valts till kung och Sverige blev då på nytt en självständig stat när Kalmarunionen upplöstes. Sedan antog också riksdagen den 6 juni 1809 den nya regeringsformen. Datumet var kanske inte den enda tänkbara kandidaten men en dag i början av juni passade väl bra som startskott för Skansensäsongen kan jag tänka.

Till en början firades dock 6 juni endast i Stockholm. Men liksom Mors och Fars dag skulle affärsmän snart försöka få sprutt på firandet. 1916 fick grosshandlare Nils Ljunggren idén att man skulle fira en Svenska flaggans dag i hela Sverige. Han framlade sitt förslag till chefsinstruktör Carl Jegerheim i Stockholms landstormsbefälsförening och så blev det. Enligt känt manér försökte alltså kapitalet och överklassen skapa samförstånd mellan samhällsklasserna. Först 1983 blev 6 juni officiell nationaldag och 2005 en röd dag i almanackan. Men hur många miljoner samt veckor i förväg som SVT och TV 4 de senaste åren lagt ner på att försöka blåsa liv i de blågula firandena får nationaldagen fortfarande ingen riktig skjuts.

Hur kommer det sig? Ja, säg det. De ”sjyssta” nationaldagshetsarna som med emfas brukar hävda att de står för demokrati, mångkultur och allt annat fint är fortfarande skyldiga ett svar. För hittills har de inte levererat ett enda sunt argument utan mest pekat avundsjukt på alla andra länders natonaldagsfiranden, som det norska. Att ”alla andra gör det” är inte bara ett infantilt argument. Det är dessutom inte sant och, utan att vara helt okritisk till den sjuttonde maj, så firar som bekant norrmännen ändå något – befrielsen från den tyska ockupationen.

Jag kan förstå att man vill fira religiösa högtider om man är troende. För de stora högtiderna jul och påsk finns det kulturhistoriska skäl även för sekulärt firande. Nyårskalas med förhoppningar om framtiden eller att fira sommaren med dans kring lövad fallos är också traditioner enkla att förstå. Men den 6 juni manifesterar blott en sak: Svensk fosterlandskärlek. Hur man än vrider och vänder på saken landar nationalism alltid i hyllandet av unkna etnocentriska föreställningar om den egna kulturens överlägsenhet. Historiskt ett effektivt maktmedel för överheten att ena klasserna mot en påstådd gemensam fiende. Nationalism står i rakt motsats till demokratiska ideal oavsett om man som exempelvis Jan Myrdal krystat fram en idé om att 6 juni är en folkhemmets anti EU-dag eftersom svenskarna ju inte är nationalister egentligen!

Så. Om man är nationalist så finns det förstås goda skäl att fira nationaldagen. Men om man inte är det så finns inget, varken historiskt eller nutida, skäl att delta.

 

Drevet mot kungen

Kungahuset må vara en annan sida av samma nationalistiska mynt men har till skillnad från 6 juni folklig förankring. De svenska republikanernas viktigaste argument för avskaffandet av monarkin är kanske att offentliga ämbeten självklart inte ska ärvas, att det är ovärdigt en demokrati. Men en radikal syn på individens frihet ger också djupare bevekelsegrunder. Vilhelm Moberg skrev att kungadömet ”frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten.”

Även om det mesta av de reella maktbefogenheterna idag är avskaffade är det en primitiv rest från en tid då vi inte betraktade alla medborgare som jämlika. Givetvis skulle det i sig inte innebära något hot mot klassamhället men det är ändå av symbolisk vikt att vi förpassar monarkin dit den hör hemma, till historieböckerna.

Under förra året visade svensk media, inklusive public service, upp sina fjäskigaste sidor inför det stundande bröllopet mellan kronprinsessan och den blivande prins Daniel. Men inte utan lite smolk i den rojalistiska bägaren när prinsessan Madeleines förlovning bröts mitt under storasyrrans bröllopsbestyr och den skandalomsusade boken Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken släpptes senare under hösten.

Visst ledde kungens och hans grabbgängs påstådda behandling av de så kallade ”kaffeflickorna” till några frågetecken om statschefens kvinnosyn. Det vore också på sin plats att få höra monarkens syn på maktmissbruk då Säpo i skandalboken påstods ha sopat igen spåren efter monarkens olika snedsteg. Men det drev som nu pågår handlar mer om annat. Jag är beredd att hålla med Sigfrid Leijonhufvud, Ordförande för Stockholmsjournalisternas seniorer och knuten till Kristdemokraternas riksdagskansli, när han på den mediekritiska sajten Second Opinion beskriver hur pressetiken satts ur spel och att det faktiskt ”krävs något annat än medial mobbning och hyckleri för att byta statsskick.”

I måndags lät sig Carl XVI Gustaf till slut intervjuas. Till TT förnekande han inte bara samröre med kriminella utan också att det skulle finnas komprometterande foton på honom eftersom han aldrig varit på någon sexklubb. När till och med Dagens Nyheters politiska redaktör Peter Wolodarski igår beskrev detta som att kungen nu ”tredubblat insatserna i sin egen förtroendekris” så illustrerar det på ett tydligt sätt vart debatten hamnat. Att medielogiken nu fört oss till en katt- och råttalek med en enskild kändis snarare än en diskussion om statschefens roll och statsskicket.

I samband med lanseringen av biografin om den före detta porrklubbsägaren Mille Markovic kommer det gå att kolla in bilderna på kungens påstådda klubbsbesök via en serbisk betalsajt. Det säger också en del om värdet av det som hittills skapat rubriker. 17 kronor och 50 öre kommer det kosta för den som inte redan sett att kungen är naken.

Publicerad i VK den 7/6-2011

Senaste om kungens kris: AB1, AB2, Expr1, Expr2, DN1, DN2, DN2, DN3, SvD1,  SvD2, GP, HD,