Visst har jag också proletärt arvegods som jag skulle kunna välja att betona. Morssläkten från bruket. Farsan som inte ens gick ut grundskolan. Och så jag själv som började på universitetet, teoretisk filosofi till råga på allt, utan att känna någon som satt sin fot på en högskola.
Omslaget till nyutgivna antologin En knuten näve i fickan (Yelah förlag) pryds av bilden på en muminmugg, som någon slags symbol för den stilmedvetna ”alternativa medelklassen”. Boken, skriven av vänsteraktivister med arbetarklassbakgrund, spretar men består i stor utsträckning av självupplevda händelser och ett grundantagande: Medelklassen dominerar samhället och vänstern till den grad att arbetarklassen idag är osynliggjord. En dominans i allt från vilka frågor som ligger högst på agendan till rena etikettsfrågor, kläd- och inredningsstilar.
En knuten näve i fickan bjuder på många träffsäkra klassrelaterade iakttagelser. Som när Attila Piskin säger sig oftare höra vänsterfolk berätta om att de som barn inte fick leka krig eller att deras föräldrar var emot video än att de skämdes för att bjuda hem kompisar och att mamma regelbundet tog pengar ur spargrisen för att köpa mat. Eller den ironiska kommentaren kring vänstersnubben som jublar över att han fått tag i en premiärbiljett till en italiensk zombie-film från 60-talet eller ett unikt exemplar av en serietidning från Marvel. Samma snubbe som annars brukar spy galla över populärkulturen. Jo, gränsen mellan k u l t u r och svenne-action är knivskarp. För den som kan koderna vill säga.
Problemet med medelklassdominansen är förstås allvarligare än att arbetarungar inom vänstern inte alltid känner sig hemma med rörelsens medelklassnormer. Vänsterns främsta uppgift är att ställa sig solidarisk med alla människor som drabbas av strukturella orättvisor. Eller borde vara det åtminstone. Men om nu vänstern för många av de aktiva istället är något man närmar sig på ett ”kulturellt eller estetiskt plan”, som Mattias Martinsson spetsar till det i sin text, så hamnar förstås rörelsen lätt ur kurs.
Martinssons erfarenhet är att medelklasskillar inom vänstern i allmänhet är mer vålds- och revolutionsromantiska än andra. Det är en erfarenhet jag delar. Jag skulle också vilja tillägga att medelklasskillarna också ofta är mer rigida vad gäller livsstil, med bestämda uppfattningar om exempelvis mat-, sexual- och drogvanor. Åsikter som de mer än gärna prackar på sin omgivning och där de avvikande inom samma grupp stundom är viktigare att bekäma än klassfienden.
68-aktivisternas tunna revolutionära fernissa är välkänd. Men många av oss som varit en del av vänstern decennierna därefter har nog liknande historier att berätta. Om aktivister, företrädesvis killar med medelklassbakgrund, som när det begav sig skrek högst i demonstrationstågen men som några år senare blev ”vuxna”, påbörjade en karriär och som därefter ser sin politiska tid som ungdomsförvillelser.
De har helt enkelt bytt livsstil igen. Deras tid i vänstern, inte sällan i ledande ställning, var helt enkelt en slags modenyck, en ”kulturell eller estetisk” hållning som de bytte ut liksom palestinasjalen mot slipsen. Efter sig lämnar de galna historier och havererade projekt som de dessutom har mage att efteråt kokettera med som tokroliga upptåg.
En knuten näve i fickan kan sägas vara skriven från det rakt motsatta hållet. Av folk som vill bli kvar men som inte trivs med medelklassens dominans. Redan innan utgivningen ska det framkommit kritik om att boken ”splittrar rörelsen”. Jag tror det omvända. Det är medelklasskarriäristerna som splittrar. Som gör elitistisk livsstilism av kampen mot strukturella förtryck. Att tala och skriva om det kan bara vara av godo.
Visst innehållar En knuten näve i fickan en hel del bittra elakheter om ”muminvänstern” som kanske inte kan sorteras under kategorin konstruktiv kritik. Men lite får man väl tåla. Själv skriver jag denna text på vår skärgårdsstuga, arvet från mödernet i brukssamhället jag nämnde, tjugo meter från vår egna sandstrand. Hade jag varit hemma, i vårt gathus i innerstan, hade jag kanske sörplat kaffet ur min favoritmugg med muminpappan som motiv. Men så har jag trots uppenbar medeklasstillhörighet heller aldrig sett klasskampen som en fråga om estetik eller livsstil.