Punk’s not dead

En gång i tiden var jag en av dom som kallade Expedition Robinson för fascist-tv. I höst har jag börjat följa Idol med en jury som hissar och dissar ungdomarna så elakt att örådet anno 1997 framstår som ganska så oskyldigt. Men spännande är det, de unga tävlande fantastiskt duktiga, och inte mycket annat kan locka både fem- och elva- samt femtonåringen till fredagsmys.

En återkommande bedömning från Idol-juryn är om någon deltagare är, eller inte är, en ”Artist 2011”. Kriterierna för hur en ”Artist 2011” ska vara verkar lite flummiga men en sak är i alla fall tydlig – det handlar definitivt inte om att sätta låttexten i förgrunden.

Självklart skulle inget framförande i Idol kunna handla om något som uppfattas minsta kontroversiellt. Det vore väl inte ”Musikbranschen 2011”. För i ”Musikbranschen 2011” kan till och med politiska artister få kritik för att inte hålla sig inom anständighetens gränser. ”Han suger blod, har ingen själ, han är folkmordsmiljonär” rappar Promoe om vår utrikesminister Carl Bildt i sin nya Folkmordsmiljonären. Rader som fick Aftonbladets Fredrik Virtanen att i måndags gå i taket. ”Ohederligt”, ”osmakligt” och ”dårvänster” skriver han bland annat. För Virtanen tänker på barnen. På dom som verkar vara den huvudsakliga målgruppen för Idol 2011 alltså.

Jag skulle inte bli förvånad, finner det till och med högst sannolikt, att Fredrik Virtanen liksom jag och många, många andra generationskamrater någon gång önskat livet ur kungahuset, ja, hela borgerligheten. Skrålat att prins Bertil, Carl-Gustav och Zarah Leander minsann ”tål lite bly i nackarna”. Ebba Gröns Beväpna er släpptes 1979 då vi bara var barn. Har vi tagit skada? Kanske tog Promoe skada? Man kan ju tänka sig att han hade hört den låten otaliga gånger när han och Looptroop tjugo år senare erkände mordet på vår statsminister och dessutom hotade att ta livet av efterträdaren i Jag sköt Palme. I Folkmordsmiljonären finns förresten en liten referens till den tidiga hiten då Bildt i den senare beskrivs som en vampyr som suger på dambindor.

Visst tar Promoe i så det knakar. Men han kritiserar en makthavare. Och till skillnad från de gamla punkikonernas trallvänliga nackskottstrudelutt så slår han inte bara blint uppåt utan adresserar sin frustration. Till en utrikesminister som förutom att ha suttit i en styrelse för ett oljebolag misstänkt för brott mot mänskligheten dessutom inte verkar särskilt övertygande i sitt engagemang för de två svenska journalister som nu hamnat i trångmål när de ämnade avslöja bolagets oegentligheter.

Jag har svårt att förstå Virtanens resonemang om hur unikt ”korkat” det är att kalla Bildt för Folkmordsmiljonär. Inte heller Promoe själv hävdar något annat än att detta är slagordsretorik. Till Metro säger han sig först velat skriva något sakligt men att han ”övermannades av känslorna” och att det kanske också är hans roll i den här kampen – att ge ord åt emotionerna. Det vill säga den roll som politisk musik alltid haft. I alla fall allt sedan man på första maj började sjunga om överhetens rovdjur som ”på vårt blod sig mätta” och ”vi skjuter våra generaler”.

Jag är övertygad om att en låt som Folkmordsmiljonären kan väcka ett sunt politiskt intresse hos unga människor. Därför att det är en sång som sparkar åt rätt håll. När vuxna människor med makt i musikbranschen mitt i fredagsmyset mobbar tonåringar med artistdrömmar råder det omvända.

Publicerad i VK den 7/12-2011

Mer att läsa: Expr, DN, GP, HD1, HD2, HD3, Skd1, Skd2, Skd3,