”Mannen är således en ofullständig kvinna, en vandrande abort, borstött på genstadiet. Att vara man innebär att vara underutvecklad, känslomässigt begränsad; manlighet är en bristsjukdom och män är emotionella krymplingar.”

 Valerie Solanas klassiska SCUM-manifestet är inte en bok för känsliga. Förkortningen SCUM står för Society Cutting up Men och boken ångar på i samma stil rakt igenom. Mannen är en värdelös vandrande kuk som kan ”vada en mil med spyor upp till näsborrarna, om han trodde att en vänlig fitta väntade på honom”.

När man läser manifestet kan man, eller kvinna, välja att tolka den bokstavligt och låta sig uppröras. Eller så läses den som en underhållande provokation, ett strategiskt begåvat sätt att vända sakernas tillstånd på ända för att få fram en poäng. Ungefär som romanen Egalias döttrar, en annan feministisk klassiker där kvinnorna har makten och stålarna, där männen käkar p-piller och bär pehå (penishållare) och ”sjömän” konsekvent kallas ”sjökvinnor”.

Susanna Popova, journalist som bland annat skriver kolumner i Svenska Dagbladet, är en av de bokstavstrogna läsarna. Mer än så. Hon såg den svenska utgivningen av SCUM-manifestet som toppen på ett extremfeministiskt isberg.   Bland annat kunde vi när det begav sig läsa en längre TT-artikel med anledning av Popovas bok Elitfeministerna.  Uppmärksamheten var för en svensk politisk bok överhuvudtaget vanligt stor. Med väl valda citat från SCUM-manifestet och vad som måste betecknas som konspirationsidéer kopplade Popova samman Solanas litterära verk med svenska namnkunniga feminister. Hennes minst sagt udda tes är att radikalfeminismen genom kuppartade metoder, och utan någon som helst folklig förankring, blivit statsbärande i Sverige. Mona Sahlin, Linda Skugge, Agneta Stark… you name it. Alla feministers och hela kvinnorörelsens främsta mål idag är att förtrycka männen.

Ja. Vetenskapen, politiken och media – hela hemska etablissemanget är idag extremfeministiskt. En liknande TT-artikel om en bok om säg det ”invandrarvänliga etablissemanget” som utan ”folklig förankring” vill ”förtrycka svenskarna” är svårt att tänka sig. Landets samlade kolumnister och ledarskribenter skulle i otaliga spalter ifrågasatt TT:s trovärdighet som nyhetsbyrå. Det vore på det hela taget en kris för svensk journalistik. Men så är det i den värld vi lever i. Den vita medel- och överklassmannens värld. Att tala om någon färgad minoritets förtryck kan man kosta på sig emellanåt men att utan förbehåll erkänna den kvinnliga majoritetens underordning vore i stor utsträckning att gräva sin egen grav. Kvinnsen är helt enkelt för många.

Det finns två allvarliga problem med Elitfeministerna. Radikalfeminismen menar att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor och att det härskande patriarkatet är oberoende av andra förtryckande strukturer. Popova är medveten om denna definition och exemplifierar själv med att ”i motsats till marxistiska och socialistiska feminister ser alltså inte radikalfeministerna att kvinnoförtrycket kommer från kapitalismen”. Men. För det första leder detta inte till Popovas slutsats att radikalfeminismen menar att alla män förtrycker alla kvinnor och att alla radikalfeminister är manshatare. För det andra använder Popova den radikalfeministiska stämpeln hejvilt om folk och företeelser till höger men framförallt till vänster. Detta utan att egentligen bevisa mer än att de utpekade är feminister i allmänhet – det vill säga anser att det existerar ett strukturellt kvinnoförtryck.

Popovas uppsåt är knappast att rädda feminismen från extremismen utan att undergräva allt vad systemkritiskt och kollektivt feministiskt tänkande heter. Finge Popova bestämma skulle väl det feministiska frihetsprojektet begränsas till att möjliggöra karriärer för starka enskilda kvinnor – kvinnor som kan och det helst tillsammans med starka karlar. Men egentligen behöver jag inte bry mig. För enligt Valerie Solanas har jag väldigt lite att bidra med i den konflikt som ytterst inte står mellan oss män och kvinnorna utan mellan hårda kvinnliga universumsregerare och – Pappas flickor. ”Flickor som inte klarar av det okända, som vill hänga med aporna, som bara känner sig trygga med Stora Pappa vid sin sida, med en stor stark man att luta sig emot och med ett fett,
hårigt ansikte i Vita Huset”.