Emma Goldman

31 kvinnor har stämt Lunds universitet. De anser sig diskriminerade och förbigångna av män som fått förtur i sina ansökningar till psykologutbildningen. Det här verkar få varje bloggande antifeminist att skadeglatt ropa: Vad säger ni nu alla kvoteringskåta feminister?!

Pelle Billing , läkare och konsult som bloggar och föreläser under devisen ”jämställdhet och feminism är inte samma sak”, skriver exempelvis: ”Samtidigt kan jag inte hålla mig från att undra hur många av de feminister som försvarar införandet av kvotering i näringslivet, som kommer att ryta till i media…Min gissning är att det inte blir en enda feminist.”

Med feminism brukar man mena att vi har en samhällsordning där män överordnas kvinnor. Förespråkar feminister kvotering så är det förstås som regel till maktpositioner där kvinnor är underrepresenterade. En utbildning, om än till ett högstatusyrke som psykolog, innebär för det första inte automatiskt en maktposition av samma betydelse som att sitta i riksdagen eller i en bolagsstyrelse.

För det andra betyder en jämn könsfördelning på en enskild utbildning inte patriarkatets undergång. Därför skulle en radikal feministisk hållning snarast vara att inga män, under en övergångsperiod, skulle få tillträde till några som helst högre utbildningar. Detta är givetvis inte möjligt och heller inte önskvärt men som tankelek och provokation pekar det på hur illa antifeministerna siktar.

Det huvudsakliga problemet med kvotering är inte att kompetensen blir lidande, vilket motståndarna brukar hävda, utan gränsdragningarna. Varför kön men inte klass, etnicitet, handikapp…? Kvoteringsmotståndarnas argumentation avslöjar ofta bara en oresonlig antifeminism. Som den motsägelsefulla och hämndgiriga slutsats Nyårsmammans blogg drar av nyheten om de 31 kvinnorna:

”Jag avskyr inkvotering vare sig det handlar om att man kvoterar in kvinnor eller män, men i detta fall tycker jag bara att kvinnorna ska gilla läget. För rättvisa är jag minsann inte emot.”