Bruno K Öijers prisade diktsamling Svart som silver kommer nu ut som pocket. Kanske kommer alltså en och annan på resande fot, eller inför stundande sommar i hängmattan, välja Öijer framför Mankell, Guillou och de andra pocketstjärnorna.

När jag var i tonåren fanns inget internet. Inget You Tube på vilken fans i skrivande stund lagt upp sextiotre videoklipp med Bruno K Öijer. Jag hade dock en grynig SVT-inspelning av poeten som vandrade runt i bekantskapskretsen i min norrländska hemstad.

Bruno var våran kille. Den samhällsomstörtande poeten som det långt senare skulle visa sig också hade intresserat Säpo. När vi några år senare växlade in våra studiemedel och slängde dem på golvet i ekonomistudenternas cafeteria i universitetsstaden så var det förstås inspirerat av Brunos aktion i huvudstadens tunnelbana 1975. Bruno hade fått ett icke sökt stipendium av Bonniers men ville inte ha deras, som han sa, smutsiga pengar.

”När medelklassen böjer sina ryggar och plockar upp pengarna tillsammans med sina ICA-kassar, så har jag pekat på det förtryck som pågår hela tiden i samhället, där människor är tvungna att böja sina ryggar”, sa Bruno. Och det sa vi med.

Det må låta som trist marknadslogik och i sammanhanget alldeles bakvänt. Men om Bruno K Öijer skulle bli storsäljare som pocketförfattare så kommer det för mig kännas lite som om laget i tabellens botten för en gångs skull får vinna. Hemmalaget. Vår kille.