Några månader innan riksdagsvalet kastade jag in en brandfackla i debatten om landets största politiska parti utanför riksdagen . ”Släpp in Sverigedemokraterna” löd rubriken på min krönika i Skånskan. Bland landets opinionsbildare, särskilt dem på vänsterkanten, var det en kontroversiell åsikt och på Aftonbladets kultursida fick jag en åthutning.
Ett år har nu gått. I torsdags kväll debatterade Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson med socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin på bästa sändningstid i TV 4. Publicistklubbens nyutkomna årsbok har temat ”Journalister och extremister”. Sverigedemokraterna står förstås i fokus men det som intresserar mig mest är artiklarna om de sk. ”vänsterextrema”.
2007 års redaktör för PK:s årsbok Anna-Lena Lodenius är otvivelaktigt en av landets mest insatta journalister när det gäller högerextremism. Men det förtroendekapital Lodenius byggt upp genom sina granskningar av extremhögern har hon genom åren solkat ned med kålsuparresonemang och sensationsjournalistk om olika vänstergrupper. Som en dag för en femton sexton år sedan när jag ensam städade en vänstersinnad studentföreningens expedition i Uppsala. In störtar Anna-Lena Lodenius och en kameraman. Vår lilla källarlokal fick tjäna som fond i ett reportage om militanta Antifascistisk aktion vilka inte hade någon som helst koppling till vår studentförening.
Malmöjournalisten Malin Krutmeijer skriver i årsboken om Osynliga partiet, de senaste årens mest spektakulära vänstergrupp. En svidande uppgörelse med en journalistik som låter någon sönderslagen fönsterruta på någon centerpartistisk lokal bli till krigsrubriker. Även Lodenius själv får en känga för att hon i Ekot jämförde OP med nazister.
Till dryckesbroder i kålsupandet har Lodenius dock skakat fram Niklas Svensson. Expressens dåvarande, nu sparkade, skjutjärnsjournalist nr. 1 som efter göteborgshändelserna 2001 startade en kartläggning av ”extremvänstern”. Artikelserien vingklipptes dock då chefredaktör Joachim Berner drog in tidningens utannonserade uthängning av ledande vänstermilitanter. Svensson menar att medarbetare till tidningen, framförallt knutna till kulturredaktionen, hade påverkat beslutet och undrar i årsboken vad som händer ”om en del av dem vi ska vara rädda för sitter några rum bort, på redaktionen?”. Tramsigt värre. Men visst. Vi är en del samhälls- och kulturjournalister som faktiskt inte vill att de tidningar vi själva är medarbetare till ska sälja lösnummer på intellektuell och propagandistisk smörja.
För militant vänster och höger har i Sverige aldrig varit lika goda kålsupare. Det är en populistisk myt. Ideologiskt är skillnaderna för de flesta självklara. Den militanta vänstern har ofta som Lodenius själv skriver ”stöd hos breda grupper i samhället, ibland även bland våra kollegor”. Men även metoderna är väsensskilda. Vänsteraktivister sysslar inte med terror, våld eller hot om våld, för att störta samhället vilket rimligtvis borde ligga i definitionen av politisk extremism. Med något undantag har aldrig förtroendevalda hotats från vänstersinnade. Vänstermilitanter figurerar enligt Säpo inte heller ofta i andra brottsutredningar än för sina aktioner. I naziströrelsen synes ofta kriminaliteten mer eller mindre vara en livsstil. Däremot finns ibland en annan syn än lagstiftarens om när våld är berättigat som försvar, exempelvis vid husockupationer, och en acceptans av materiell förstörelse som politisk metod.
Jag vet inte om det är rätt att ge ett parti som nu ligger runt tre procent i opinionsundersökningarna en så stor arena som bästa sändningstid i TV 4. Men jag menar fortfarande att det vare sig är taktiskt riktigt eller demokratiskt hållbart att frysa ut dem. Det är också medias självklara uppgift att granska och redovisa Sverigedemokraternas politik på samma sätt som andra partier.
När det kommer till utomparlamentarisk vänster är det bokstavligen en annan historia. Ofta en historia, som vid göteborgshändelserna, där granskningen av polisväsendets och makthavarnas delaktighet är den journalistiska utmaningen.