På måndag kommer landets samtliga nyhetsmedier att rapportera och analysera varenda decimal i röstresultatet. Men är det inte nu, när hela valcirkusen blåser över, också dags för att rikta strålkastarljuset inåt – mot mediernas valrörelse?

Expressens förstasida i måndags är talande för i alla fall pressen. Efter söndagens duell mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt väljer tidningen att publicera en bild på en leende statsminister samt att sätta rubriken ”Storslam”. Detta trots att han bara fick två tiondelar högre i tittarbetyg än Sahlin. Det här är förstås ett grovt exempel, ”på gränsen till ohederligt” som medierådgivaren Paul Ronge säger till Resumé. Men tyvärr inte det enda.

Nätverket Den Allierade Journalisten skrev i måndags en kritisk artikel i Aftonbladet. De refererar till några intressanta granskningar.  Dels en från medieanalysföretaget Infopaq som under två månader granskat vilka partier som omtalas i landets största medier. Allianspartierna stod tillsammans för 57 procent av omnämnandena i medierna. Medieforskaren Ester Pollack har tittat närmare på de fyra rikstidningarnas förstasidor i somras. Mona Sahlin framställs negativt 18 gånger på förstasidorna medan motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är fem. Reinfeldt framställs positivt på tolv förstasidor, Sahlin på tre. I Ekots granskning av ett års artiklar och inslag är de med negativ publicitet 33 procent för Sahlin mot 16 procent för Reinfeldt.

Eftersom denna obalans är lätt att påvisa i pressen men inte exempelvis i public service så kan man förledas att tro att det handlar om tidningarnas politiska färg. Jag tror dock inte att det är särskilt betydelsefullt att nio av tio dagstidningar är borgerliga. För det första är det en missvisande siffra eftersom många av oss som sysslar med opinionsjournalistik gör det på andra avdelningar än just ledarsidorna. I ärlighetens namn ska det sägas att en hel del redaktörer på de borgerliga tidningarna högst medvetet rekryterar vänstersinnade skribenter till krönikor och kultursidor för att just balansera. Dessutom tror jag inte att vi som sysslar med ”tyckarjournalistik” ska överdriva vårt inflytande hos allmänheten och vår påverkan på tidningarnas nyhetssidor är nog ytterst marginell.

En förklaring tror jag däremot finns i yrkeskårens klassammansättning. Hur en nyhet om Alliansens eller de rödgrönas politiska förslag vinklas beror nog delvis på hur journalisterna och redaktörerna själva drabbas eller gynnas av dem. Inte i en medveten egoistisk men en högst mänsklig process. Men det förklarar ju inte att missförhållandena är så tydliga i just pressen? Nej, då måste nog också ägarstrukturerna tas i beaktande och någonstans här tror jag en debatt om mediernas valrörelse kan ta sin början.