När jag lämnade minstingen på dagis igår morse så stod ett par obekanta regnstövlar på hennes hylla i kapprummet. I fodret hade någon skrivit "Utlänning".
Något förbryllad frågade jag dottern vem skorna tillhör. Treåringar har ofta häpnadsväckande minne för prylarna de har omkring sig. "Allah" svarade hon. Vem? "Allah! Allah!" upprepade hon högt som om jag skulle ha fel på hörseln.
Det brukar sägas att den farligaste av våra fördomar är tron att vi inte har några. Kanske är det också så att varje tids kulturella tvångstankar odlar osynliga fördomar hos oss alla. Samtidigt som främlingsfientliga politiska partier nu skördar framgångar i europa betraktar en stor majoritet medborgare sig inte som rasister. Jag tror det har att göra med en bedräglig förskjutning av rasismens fokus.
I min barndoms 70- och 80-tal vårdade föräldragenerationen, själva uppvuxna under krigsåren, minnet av nazismens fasansfulla brott. Organiserad rasism existerade knappt. Ja, förutom hos den kufiska och övervintrade familjen Oredsson med en handfull sympatisörer. Pappa Göran Assar hade grundat NRP, Nordiska Rikspartiet, redan 1956 och var dess ledare ända tills hans fru Vera tog över styret 1975. Till Aftonbladet motiverade hon maktövertagandet: "Min make är alldeles för mjuk. Det behövs hårdare tag, precis som jag lärde mig i Hitlerjugend".
Sånt skrattade vi åt när jag var ung. Liksom buset när en i min klass röstade på NRP i skolvalet. Att nazism skulle vara en allvarligt menad politisk övertygelse fanns inte på kartan, i alla fall inte på Sundsvalls karta men knappt på Sveriges heller. Min småländske kompis Micke blev i tonåren anarkist och punkare. När han skulle ut och möta världen, det vill säga byhålan Åryd, med sin nya rebelliska identitet så gjorde han som förebilderna i Sex Pistols. Han målade ett stort och fett hakkors på läderjackans rygg.
Men det här var också en tid när vi oreflekterat kallade bakverken vi knådat till roliga timmen för "negerbollar" och skådespelare som Eddie Murphy kunde göra karriär på att framställa afroamerikaner som korkade. Visst skrattade vi åt honom också. Och inte tänkte vi i moderna termer av u t a n f ö r s k a p när vi kallade de enda två skolkamraterna med utländsk bakgrund för Neger-Christoffer och Neger-Karin. Nej. Nog var antinazism ett obligatoriskt barnvaccin för ett par, tre decennier sedan. Men inga fluortanter kunde tillintetgöra trollen som hoppade ur munnen och så här efteråt tydligt visar på den rasism som trots allt pyrde under utan.
I vårt mångkulturella 00-tal hörs åter nazikängors klapper på svensk mark och de lämnar avtryck i blod. Men även om de ofta syns i media kan de äkta nationalsocialistiska grupperna, med rasbiologi på agendan, inte räkna många hundra skallar i sin flock. Så sent som i förra veckan ombildades den största svenska organisationen, Nationalsocialistisk front. Nu heter de Folkfronten och anledningen är förstås att t.o.m Vit maktrörelsen numera inser att det var länge sedan nazism lockade massorna.
Men under 80-talet var ras i viss mån fortfarande politiskt gångbart. Nätverket Bevara Sverige Svenskt förmedlade budskap snarlika 30-talets men utan allt för tydlig naziestetik. Idag talar de främlingsfientliga grupperingarna istället om ickesvenska kulturer och allra mest förstås om Islam. Sverigedemokraterna och deras ofta större systerpartier i Europa vinner sina framgångar på den utbredda islamofobin.
Rasismen har djupa rötter i västerlandet. Jag tror ingen av oss kan kapa dem helt. På samma sätt som jag idag tydligare kan se fördomarna under min barndom kommer nästa generation säkert se hur inskränkta vi i det nya århundrandet också är. Att samma strukturer verkar men att det skett en bedräglig förskjutning av rasismens fokus.
När jag igår morse lämnade minstingen på dagis så spelade mitt undermedvetna mig uppenbarligen ett spratt som visar på just vår tids kulturella tvångstankar. I fodret stod det med otydligt handstil inte "Utlänning" utan "Utlåning". Och när jag frågade vems skor det var så försökte dottern förstås inte säga "Allah" utan "Alla". Det var alltså dagisets skor vilka hon hade lånat dagen innan.
En dag när skånevintern blaskade, i en månad när nazikängor flitigt marscherar vårt avlånga land.