För några år sedan köpte vi ett litet gathus i Södra Innerstan i Malmö. Vårt lilla område är ett genomfartsstråk för förortsungdomar på väg in till stan och det är gott om klotter och graffiti. Det händer att vårt hus kommer i ungdomarnas väg. I enlighet med principen att om man ger dom lillfingret så tar de hela handen brukar jag med såpa, skurborste och lacknafta genast ta mig an ofoget. 

Men min fru är av en annan mening. Hon tycker inte att klottrandet är så farligt, att det rentav motverkar stadsdelens gentrifiering.

Reperationen och saneringen av den nedsprayade tunnelbanevagnen i konstfackseleven NUG:s videokonstverk ”Territorial Pissing” ska enligt SL kostat 100 000 kronor. Men brottsutredningen har nu lagts ned eftersom det inte går att fastställa vem som genomfört själva skadegörelsen.

Låt oss strunta i diskussionen om vad som ska kallas klotter respektive konst. En viktigare fråga är vem som har rätten att sprida budskap i det offentliga rummet och under vilka mandat. Aftonbladets medarbetare Ulrika Stahre jobbade i sin ungdom som klottersanerare i Stockholms tunnelbana. ”Då om inte förr insåg jag ju att det där med klotterbekämpning, det är ideologi.” En enda dag stod hon ut med arbetet som gick ut på att smeta ut alla taggar och andra klottrade meddelanden. De blev till stora fula gråa blobbar.

För som Fredrik Edin, en av manusförfattarna till animationen Metropia, påpekar så handlar det inte ett jota om estetik och om att måna resenärernas miljö. ”Det handlar inte om hur något ser ut utan om någon betalat för det eller inte”.

Vi kan välja att inte se och lyssna på reklamkanalerna. Vi kan stänga av nätets popups och anmäla våra telefonnummer till spärregistret Nix. Men så fort vi lämnar våra hem så kan vi inte värja oss för reklamens förfulning av vår gemensamma miljö. Och i minskande grad kan vi själva sprida budskap. Stora delar av det offentliga rummet, som tunnelbanor och köpcentrum, är numera stängda också för helt laglig delaktighet i demokratin, som exempelvis att sprida flygblad.

Många är upprörda över att lagens långa arm inte lyckas näpsa NUG. De är rädda för att ge slika existenser lillfingret. Men hela handen är redan tagen. Konstfackselevens video utspelar sig nämligen inte i en offentlig miljö tillgänglig för allmänheten i traditionell mening. Det är en protest som utspelar sig i ett territorium redan nerpissad av kommersialismen.