Minns ni Gudrun Schymans tal om de svenska talibanerna? Hennes inledningsanförande på Vänsterpartiets kongress som  väckte en så het debatt. Bortser vi från det partipolitiska krypskyttet som därefter tog vid med den lika upprörda som blinda Maud Olofsson bakom ett av kikarsiktena, tror jag att detta kan bli en historisk inrikespolitisk händelse. För mycket har hänt sedan dess. Feministiskt Initiativ och (s)-märkta Feministas är två exempel att feminismen efter Schymans tal på allvar fått en plats i det offentliga finrummet.

Men vad ville Schyman säga? Att alla svenska män är kvinnoföraktande talibaner? Knappast.

Bakom Schymans för många kanske kryptiska tal om att ”män får mer än de ger” och hennes bruk av det new age-doftande ordet ”kärlekskraft” ligger något radikalt och även inom vänstern kontroversiellt. Det kanske också är en av förklaringarna till varför hon senare lämnade partiet för att bli politisk vilde och senare gick vidare och tillsammans med likasinnade systrar startade Feministiskt initiativ. För inte handlar kritiken från vänster bara om rädsla för ”att bli missuppfattade” vilket de partikollegor som krävde en reträtt av Schyman gav intryck av att mena. Det handlar om tolkningsföreträde. Det handlar om makt.

Schymans feminism utmanar ett mer renodlat ekonomistiskt synsätt och retar såväl borgare som vissa marxister. Det kommunistiska partiet KPML( r) gick i samma veva som kongresstalet ut med ett bojkotthot ifall Gudrun Schyman skulle hålla tal på internationella kvinnodagen senare under våren. Småaktigt förvisso men en tydlig värdemätare på det ideologiska sprängstoffet.

Grundläggande inom marxismen är den materiella basen, hur produktionen ser ut och klassamhället det skapar. Men Schyman menar att klassperspektivet inte är tillräckligt för att förstå samhället. I sitt tal pekade Schyman på att skapandet av oss själva inte har plats i den traditionella politiska analysen. ”Det handlar om kärlek till barn, omsorg om gamla, sjuka och varandra likväl som sexualitet i vid bemärkelse. Allt det här är livsnödvändiga sociala handlingar som utgör en bas för ideologi, kultur och sociala motsättningar på samma sätt som produktionsförhållandena”.

Arbetskraft och kärlekskraft. Klassamhälle och dito patriarkalt. Jämförelserna är starka och svåra att förneka.

Det strukturella förtrycket av kvinnor är uppenbart vilket givetvis inte gör alla enskilda män till onda förtryckare. Patriarkatet upprätthålls också av kvinnokollektivet själva vilka hjälper till att överföra trånga könsrollsmönster från en generation döttrar till nästa. Men skillnaderna mellan klasskampen och den feministiska är inte obetydliga. Klasskampen kan vara revolutionär, det vill säga ta ett kvalitativt språng till något annat, till en demokratisering av näringslivet. Feminismen kan inte göra ett sådant språng. Den är evolutionär. Klasskampens subjekt, arbetarklassen, har en naturlig organisering kring arbetsplatsen. Feminismen saknar ett sådant vapen.

Men för den förtryckte är nog orsaken – hudfärg, kön, sexualitet eller klass – av mindre vikt och att liksom vissa gammalmarxister fnysa åt feminismen eftersom den ”tar kraft” från den ”riktiga” kampen är både kontraproduktivt och osolidariskt. Jag tror också att den samverkansteori som i början av 90-talet kallades ”tripple opression” – att medvetenheten om ett förtryck också ger förutsättningar till att förstå och vilja bekämpa ett bredare register orättvisor – i viss mån fortfarande är giltig. För socialismen står förstås klassamhället i fokus men vår kamp måste vara såväl antirasistisk som antisexistisk och det borde gå att knyta ihop säcken. Och Schyman var medveten om kritiken från vänster och det är knappast en slump att hennes tal innehöll många referenser till klassamhället och kvinnans underordnade roll i den.

Gott så långt. En radikal praktik återstår dock. Även om det är på vänsterkanten man hittar en feminism värd namnet.  Borgarnas kvinnor-kan-också-bli-chefer-feminism är bara pinsamma försök att få en syl i vädret under det feministiska högtryck som legat över Sverige i flera år. Slikt trams lämnar i ett längre historiskt perspektiv knappast några avtryck.