När jag blir stor / ska jag ha marknad / Det ska vara marknad / för friska / och sjuka / När människor inte är på marknaden / ska det vara / för att de inte finns

Jonas Gren inleder varje sida i sin nyutkomna diktsamling Överallt ska jag vara i centrum med orden ”När jag blir stor”. Formuleringar och bildspråk har han hämtat ur socialdemokraternas manifest Framtidskontraktet samt moderaternas Ansvar för hela Sverige.

Resultatet är inget mindre än briljant samhällssatir.

När man är liten önskar man ju inte avregleringar och ordning i finanserna. Inte tillväxt och arbetslinje. I de flesta fall inte bara önskar utan göder man nog också en from förhoppning om en ljusare framtid. För en själv och alla andra.

Jag växte exempelvis upp under kalla kriget och vuxenvärlden domedagspredikade om det snart förestående tredje, och för mänskligheten sista, världskriget. Men inte trodde jag och mina kompisar på det. I stunden kanske vi skrämdes men innerst inne visste vi ju att förnuftet skulle segra och därmed också freden och rättvisan.

Dessa förhoppningar har jag svart på vitt i ett brev jag skrev under nyårsaftonen 1985. Förseglad med stearin och med texten ”Får ej öppnas förrän år 2000” följde det med mina föräldrars många flyttlass längs norrlandskusten och vid millennieskiftet och tiden för öppnandet hade det nått Umeå. Tyvärr har inte många av mina spådomar besannats.

Jag fick i och för sig rätt vad gäller att ”inget kärnvapenkrig kommer att ha inträffat” men mina andra obotligt optimistiska förhoppningar har helt kommit på skam. För inte kan vi heller idag tala om bra levnadsvillkor i U-länderna och ”en semester till Australien” är ju femton år efter millennieskiftet fortfarande inte något ”de flesta har ekonomisk möjlighet till”. Brevet slutar också i en ännu mer utopisk yra, helt uppochnervänd från dagens verklighet: ”Jag tror att pengar inte ger lika mycket makt som nuförtiden – Kort sagt: Jag tror vi har det bättre”.

När jag blir stor ska människor / ha lyfts ur fattigdom / Människor ska inte vara nere i fattigdom / skriver Jonas Gren lika sorglöst han, för att sidan senare landa där vi egentligen befinner oss: Det ska vara livstids fängelse / i fattigdomen / för människor / som tar sig ner i fattigdomen

Ja, det är 2015 nu och de kollektiva samhällsprojekten har brutits ned till pålagor för individen.

Som om jag skulle kunna lösa klimatkrisen genom att välja ett annat, krav- och rättvisemärkt, kaffe i butiken. Som om jag skulle kunna återställa välfärdssamhället genom att teckna rätt försäkringar. Och nej, vi har inte blivit friare i betydelsen makt att påverka våra egna liv. Snarare har vi blivit allt mer boskapslika och står där med mössan i hand vart fjärde år för att vi hoppas att det ändå ska finns en skärva förnuft kvar någonstans i det här jävla skådespelssamhället. Svart humor är i stort sett det enda ljuset i nuvarande samhällstillstånd:

När jag blir stor / ska jag ha jobb / Om jag har / spränga kött / som jobb / och det skapar jobb / ska jag ha det