Satir är inte alltid det lättaste. I våras försökte jag själv fuska i genren och orsakade en rad arga prenumeranters avhopp från mitt nyhetsbrev. Nu pågår en debatt i bloggosfären om Tiina Rosenbergs "hatattack" på ett gäng satiriska lundaspexare.

I fredags avhölls den tradtionsenliga promoveringsmiddagen i Lund. Årets mest högtidliga händelse för den skånska akademiska världen. Gruppen Last Call hade bjudits in för att underhålla och framförde bland annat sin satiriska låt Folkets rättigheter. Inför cirka 500 middagsgäster blev gruppen Last Call utskällda av Tiina Rosenberg, professor vid Centrum för genusvetenskap.

– Plötsligt stod hon framför scenen med blixtrande ögon och ett papper i handen, skrikandes något om ”hur vågar ni” och att vi ”trampade på vänsterrörelsen” och avslutade det med ett trefaldigt ”fuck you”, berättade Henrik Béen i Last Call för Sydsvenskan. Därefter störtade Rosenberg ut ur salen som visst blev så tyst att en tappad knappnål skulle kunnat höras.

Texten till Folkets rättigheter, som också går att avlyssna på Youtube, har som satir dock två svagheter: Den är för det första inte rolig och dess udd inte särskilt vass. Dessutom undrar jag om Rosenberg lyssnade ordentligt. I ett annat sammanhang, på en socialistisk kongress eller så, skulle man lika gärna kunna uppfatta satiren som ett vänsterangrepp på ett förborgerligat och liknöjt välfärdssamhälle som struntar i de globala orättvisorna.

Hursomhelst är det uppenbart att Rosenberg överreagerade. Om hon dessutom var överförfriskad av den akademiska punschen låter jag vara osagt. Liksom jag i våras har hon i alla fall nu gjort avbön. Satir är som sagt inte alltid det lättaste. Vare sig för den som försöker sig på genren eller som förväntas roas av skämten.

I övrigt hoppas jag på Tiina Rosenbergs återkomst i politiken. Hon är i princip den enda politiker som jag ideologiskt haft hyfsat förtroende för sedan typ Olof Palmes dagar.